Jag har ropat hej. Jag erkänner. Efter uppsatsopponeringen trodde jag någonstans att nu är det klart. Nu är det bara att kassera in de sista 30 hp:n och sedan är det bara festen kvar.
Egentligen är det ju så också. För att inte klara en kurs är så klart inte ett alternativ. Men med två veckor kvar, väldigt lite tid för plugg. Med förkylning, en stressad arbetssituation och med rätt dåliga copingstrategier känns det ibland övermäktigt.
Det är inte förrän jag sitter så här, med datorn i knät som jag inser att jag har rätt få ursäkter, just nu.
Känslan är större än de faktiska problemen. Hur mycket jag än vill gnälla över att jag inte förstår Qalys eller över att jag inte lärt mig de olika hälsoekonomiska mätmetoderna inser jag ju att det bara finns en lösning. Att läsa. För är det något jag lärt mig de senaste fyra åren är det att jag ju kan lära mig. Det är inte den delen av hjärnan det är fel på.
Jag trodde det förut. Med en erfarenhet av att ha gått igenom tolv år i skolan, med rätt kassa betyg och dåligt självförtroende trodde jag ju att jag var korkad.
Tack vare ett år på komvux och tre år på högskolan vet jag ju att så är det inte.
Usch vad dålig jag är på att gnälla. Men vad fint det är att få reflektera över min egen förmåga. Nu blir det feber och förkylningsmosigt plugg, förhoppningsvis fastnar något litet mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar