Efter 45 minuter hos terapeuten känner jag min nästan som en ny människa. Det är lite samma känsla som efter ett träningspass, eller efter en dag på spa. Fast i själen.
Jag är så väldigt glad och tacksam för att jag är i den terapin jag är. Att jag inte sökte hjälp tre månader senare, när landstinget beslutat sig för att enbart upphandla KBT.
För hos min terapeut är det tillåtet att det tar tid. Vår relation har tagit tid. Jag har träffat henne i ett år nu, och idag pratar jag om saker jag aldrig skulle ha nämnt för ett år sedan. Det har tagit tid för mig att bli trygg.
Det är också tillåtet (det är till och med en del av behandlingen) att söka svaren på mitt agerande idag, i mitt förflutna. Det är liksom okej att se att min uppväxt har präglat mig. Utifrån den kunskapen får jag nya verktyg så att jag kan agera annorlunda idag. Men jag behöver inte låtsats att det förflutna inte har varit.
Jag skulle kunna skriva något om att det långsiktigt säkert blir en ekonomisk vinst för samhället. Men om jag ska vara ärlig så skiter jag i om det blir vinst eller förlust. Jag blir helare, det är allt som räknas för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar