Alltså, jag vet inte vad som hände. Men att börja öppna upp för idén om kärlek släppte loss en enorm längtan i mig.
Helt plötsligt tycker jag att det är tungt att rodda livet själv, plötsligt längtar jag efter att ha någon självklar att bolla allt som händer med, plötsligt längtar jag efter att ett par armar (återkommande) ska hålla om mig.
Om känslan finns i mig är det positivt att den kommer fram, såklart. Men det är svårt när den synliggör ett behov jag inte riktigt själv kan tillgodose.
Å andra sidan är det kanske en av de viktigaste insikterna just jag behöver. Att det är okej att längta efter någon annan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar