I lördags var jag på krogen. I kanske tio minuter satt jag ensam med en öl framför mig.
När jag kom på det (jag tänker inte ens på att folk dricker runt omkring mig längre) blev jag tacksam och stolt över att jag inte ens tänkt tanken att dricka den, ingen där hade vetat liksom.
Problemet med min sjukdom är att den tänker åt mig, så i och med den tanken drog andra tankar igång. "Vad skulle egentligen hända om jag drack den?" och "jag kunde bara testa lite" for igenom mitt huvud.
Jag bad Gud om hjälp och ställde undan ölen i en stund för att kliva ur och få distans.
Tankarna for bort, min vän kom tillbaka och jag tänkte inte mer på alkohol, var inte sugen eller så. Dock skrämd och med en insikt om att det är viktigt för mig att vårda min nykterhet (jag har så att säga legat lite på latsidan ett tag).
Idag vid min morgonbön slog det mig att jag inte drack. På riktigt, jag drack inte. Jag tar nykterheten för given ibland och därför har jag inte tidigare reflekterat över att jag konfronterades med alkohol och min sjukdom, men jag drack inte.
Och jag har inte druckit sedan juni 2007. Det mina vänner, handlar enbart om Guds stora nåd.
1 kommentar:
Det är svårt för mig att vara peppande i din nykterhet, för jag har inte sett den andra sidan av dig. Men jag förstår att det är en kamp och jag är himla stolt över dig!
Skicka en kommentar