Ett jobb som jag har varit sugen på tidigare under utbildningen ligger nu ute med en annons för sommarvikarier, ett jobb som inte hör till kategorin socialt arbete men där jag får göra något annat jag tycker är kul, nämligen ett telefon- och servicejobb.
Igår skulle jag skriva en ansökan, när jag kom till det personliga brevet blev det blankt. Jag kunde inte komma på alls varför jag ville ha jobbet.
Förutom det uppenbara, det är rätt bra betalt. Bättre än de andra jobben jag kan tänkas få med min utbildning.
Men i övrigt var det blankt. Jag struntade i att söka jobbet och insåg att jag ju har gift mig med min profession. Jag vill jobba som socialarbetare.
Det kan verka konstigt att jag kommer till den insikten termin sex, men någonstans har jag ändå inte riktigt landat emotionellt i min profession.
Eller jag har inte uteslutit annat i alla fall.
Det betyder inte att jag inte kommer att göra andra saker i mitt liv. Det hoppas jag att jag kommer.
Men det innebär att jag just nu, i sommar hellre sitter underbetald på ett socialkontor och fattar beslut utifrån riktlinjer jag inte gillar, än att göra något där jag inte alls får utlopp för mitt professionella engagemang, för min passion för det sociala arbetet.
Jag är också hellre underbetald, sönderstressad behandlingsassistent än telefonist.
Det är ingen värdering i bättre eller sämre yrken, det är bara vad som passar mig bäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar