Om att vara alkoholist

Den 11 juni 2007 satte jag mig på tåget från Ängelsberg in mot Fagersta. Känslan när jag klev av tåget är svår att beskriva. Jag kände mig minst i världen.

Efter en väntan på några månader var det dags för mig att börja min behandling, behandlingen för min sjukdom som heter alkoholism.

Jag har druckit alkohol sedan jag var i 12-årsåldern. För mig var alkoholen en trygg plats. En trygg plats i ett liv som för mig präglades av otrygghet. Jag var rädd och vilsen under uppväxten. Jag kände aldrig att jag hörde hemma någonstans. Inte med några personer. Med alkoholen försvann det. Plötsligt kunde jag slappna av lite. Jag vågade umgås med de snygga killarna och de coola tjejerna jag såg upp till. De som jag ville vara.

För den sista personen jag ville vara var mig själv.

Alkoholen har kommit och gått i perioder. Men den har alltid funnits där som en trygghet. Jag var 18 år när jag började få praktiska konsekvenser, som skulder hos kronofogden, på grund av att jag inte hade förmåga att prioritera hyran och andra räkningar före alkohol.
Jag som hade lovat mig själv att jag aldrig skulle sätta mig själv i skuld.

Skammen som alkoholen förde med sig var otroligt tung att bära. Den går bara, eller gick bara för mig i alla fall, att bära med hjälp av mer alkohol.

Jag blev psykiskt sjuk av mitt drickande. Jag tillbringade de första åren i mitt vuxna liv med att vara sjukskriven. Jag hade alla tecken på en svår depression, förutom när jag drack alkohol. Det var aldrig en svårighet för mig att ta mig ut på krogen, stylad till tänderna. Men att borsta tänderna när jag var hemma själv, kändes ibland som att bestiga ett berg.

Jag levde ett dubbelliv där jag hade ett politiskt engagemang som innefattade uppdrag som jag med all kraft försökte ro i land. Med varierade resultat.

Till slut höll inte det heller. Jag orkade inte och skammen blev för tung även där.

De sista åren hade jag lyckats börja arbeta. Eftersom att jag hade fått hjälp att se att alkoholen var ett problem hade jag slutat dricka. Mitt problem var att jag blev sjukare av att vara nykter utan behandling. Efter en överdos av antidepressiv medicin och stulen sprit fick jag lugnande tabletter innehållande benzodiazepiner utskrivna.

I två år drack jag inte men gick på tunga doser antidepressiv medicin, lugnande och tre olika preparat för sömnen. Jag var en zombie. Jag jobbade på dagarna och inget mer. Jag hade inte ork att göra något annat. Jag var ofta sjukskriven och skämdes såklart ännu mer.

En dag kom jag på mig själv med att tänka att det finns inget liv kvar för mig. Om jag fortsätter så här kan jag hellre dö. Alkoholen hade slutat verka. Tabletterna gjorde inget annat än att ge mig tillfällig lindring. Men min livsvilja var slut.

Jag sökte hjälp hos socialtjänsten. Och fick det.

Det är 5 år, 6 mån och 2 dagar sedan. Det som har hänt sedan dess är alldeles obeskrivligt.

Jag har hittat mig själv. Idag är jag, oftast, en trygg stabil person som vet vem jag är. Jag är nöjd och glad över att vara jag och över mitt liv. Jag har jobbat hårt för att ställa till rätta de konsekvenser jag dragit på mig och har lyckats rätt bra med det.

Jag klarar av att finnas här för andra och kan ha nära relationer igen. Jag har också förmåga att sätta upp de gränser som är nödvändiga.

Och viktigast av allt, jag behöver inte alkohol eller äta mediciner längre. Jag har fått verktyg som är långt mycket mer användbara och icke-destruktiva.

Gud är god!