Markus, du har verkligen rätt. Så klok du är.
Jag tror att jag har en inneboende kamp med min tro. Eftersom att jag själv haft väldiga fördomar om religiösa/troende människor i mitt liv och iofs också mött en del som velat missionera och "tvinga på" mig en uppfattning om deras Gud, är jag rädd att själv uppfattas så av icke-troende vänner.
När en vän hamnade i svårigheter för ett tag sen ville jag be för henom, då jag vet att hen inte har en tro blev det svårt. Jag bad förstås inte för att personens skulle hitta Gud, utan för att Gud skulle hjälpa henom igenom svårigheterna. Jag visste inte själv om det var ett okej sätt att agera, kränker jag min väns val att inte tro genom att använda min för att göra det jag kunde?
Vad tycker ni?
Oavsett det så behöver jag såklart inte be om ursäkt för min tro. Tack, Markus!
1 kommentar:
Jag tycker inte det är att tvinga på något något. Det hade varit en sak om du faktiskt påpekat "Nu har jag bett för dig och hoppas att det ger dig styrka!", då kan det kanske upplevas som kränkade om personen i fråga säger dig inte ha någon tro.
Men, att faktiskt be för någon i tystnad, det är en otrolig kraft.
Jag tror att har man respekt för andras tro eller avsägande av tro, så uppfattas man inte som missonerande eller påtvingande.
Själv brukar jag konstatera vad min tro är, om frågan kommer upp. Men, det är upp till den andre (tycker jag) att fråga "mer".
Tro är trots allt, iallafall för min del, något privat, något själsligt. Det finns, inte för mig, något behov av att skryta/berätta/deklarera varifrån jag hämtar kraft och ork...
Sen kommer det nog alltid finnas dom som ser sig som "ateister" och finner allt vad tro innebär som en provokation...
Nej, för min del räcker det med att min egna tro ger mig sinnesfrid, lugn och kraft.
Skicka en kommentar