Jag är väldigt kluven i känslan som uppstod under och efter filmen. Jag tycker att det är svårt. Å ena sidan var Thatcher uppenbarligen en kvinna som lyckades ta sig fram i en manlig värld, som vågade stå emot den tidens strikta könsroller och gå sin egen väg. I filmen sa hon till sin blivande man när han friade att hon vägrar dö när hon diskar tekoppar, hon måste få göra mer i sitt liv.
Å andra sidan var hennes politiska gärning uppenbarligen präglad av hög arbetslöshet, ökade klyftor och den verkar direkt fackföreningsfientlig. Alla de tre bitarna brukar också betyda kvinnofientlig. Kvinnorna drabbas oftast hårdast och först av hög arbetslöshet och ökade klyftor.
Det är svårt, jag har inte superkoll på Storbritanniens historia och kan inte Thatcher särskilt bra, men någon feminist var hon uppenbarligen inte. Det är få konservativa som är det.
Dock är det så klart inspirerande med en kvinna som vågar bryta mot allt det som förväntas av henne. När Labourledaren i parlamentet sa åt Thatcher att han inte hörde vad hon sa för hon "skrek med sin gälla röst" sa hon: om du lyssnade på vad jag sa istället för hur jag sa det skulle vi kanske komma någonvart.
Jag känner mig väldigt splittrad.
1 kommentar:
Det viktiga är politiken, läs Katrine Kielos slutsatser (länk till essä finns i artikeln): http://www.dagensarena.se/nyheter/%E2%80%9Dekonomin-ar-medlet-%E2%80%93-malet-ar-manniskans-sjal%E2%80%9D/
Skicka en kommentar