Jag loggade in för att skriva av mig om uppsatsen, och såg mitt förra inlägg. Jag hade glömt att jag hade skrivit det.

Jag har bara mig själv att lita till, som jag skrev, och det är ironiskt eftersom att det jag jobbar med just nu är min självkänsla.

Jag har en svacka, en svacka där jag får lov att träna på att tycka om mig själv bara så där precis som jag är. Där jag får sluta mäta mig med andra personer, utseenden, åsikter och personligheter.

Det enda som kan sätta käppar i hjulet för min uppsats är att jag tappar tron på mig själv. Förmågan har jag, det vet jag.

Men eftersom att jag kämpar med att känna att jag bara passar in, just så som jag är, är det svårt att koppla på pluggsjälvförtroendet.

Hanin sa i telefon idag: du är liksom Johanna.

Bara det.

Det är fint att det, att vara Johanna, innebär att jag fixar uppsatsen. Men samtidigt innebär det också en ständig kamp mot min självkapare.

Att skriva hjälper mig, jag inser att jag har självförtroendet som behövs. Jag inser att jag har erfarenheten på min sida.

Kanske är det bara tilliten som behövs nu.

Jag har ett otroligt spännande uppsatsförslag som jag hoppas på. Det jag skrivit om hittills kanske inte fungerar riktigt. Det nya och engagemanget från min handledare är verkligen peppande.

Så, nu finns ingen återvändo. Nu är det bara att köra.