Jag skrev ett inlägg för ett tag sen där jag deklarerade att jag ville bli mer ärlig i bloggen. Att jag skulle sluta cencurera mig själv och skriva som jag kände. Det har jag nog gjort också, efter bästa förmåga. Men jag har svårt att få ner mina känslor i ord. Jag vill jag vill jag vill kunna skriva välformulerat om mina känslor.
Hur känner jag nu då? Jag insåg för en stund sedan att hela jag sken upp när jag började se klasskamrater uppdatera sin statusrader på fejjan (ja jag lever ett tragiskt liv när jag är sjuk). På så kort tid har flera människor fått en plats i mitt hjärta. Hanin var först. Vi hittade varandra när vi efter tre dagar knappt hade pratat med en annan människa. Hon bjöd hem mig till sig och vi drack kaffe i en bäddsoffa på hennes balkong och pratade hela natten. (Eller nej, för vi är båda kvällströtta och somnade säkert senast 22, men det låter mer romantiskt med hela natten).
Sen kom Nora och Therese. Brudarna i min temagrupp som hittade till mitt hjärta på en gång. Så mycket som vi har skrattat ihop under tiden för våra grupparbeten har jag inte skrattat på länge. Och inte så ärligt från hjärtat.
Och det slutar inte där. Det finns flera som jag verkligen saknar när jag är hemma, eller under våra långhelger. Så det jag känner mest nu.... Är nog tacksamhet!
Och förstås. Amelié som inspirerade mig till att skriva hur jag känner!
1 kommentar:
Åh, vilket gulligt inlägg!!
Jag är så glad att jag har DEJ, att vi alla har varandra.
Ett gott skratt förlänger livet, efter våra 3.5 år tillsammans lär vi väl ha förlängt våra liv med en 20 år! hoppas kan man! :)
Kramar i massor
Skicka en kommentar