måndag 31 december 2012
söndag 30 december 2012
Min årskrönika
2012. Herregud.
2012 har varit ett alldeles galet år. Ur ett privat perspektiv har året, till rätt stor del, präglats av terapin. Den resan jag gör där har verkligen intensifierats under året. Jag har nått nya insikter och kommit närmre mig själv. Det har också påverkat mitt mående och, med det, min förmåga att hantera livet i övrigt. Men mest av allt har det givit mig en stark tillit till min egen förmåga och till livet.
Jag tycker också att 2012 på många sätt har varit vännernas år i mitt liv. Många gånger har jag suttit hemma i soffan och blivit rörd över all den kärlek jag är omgiven av. Alla vackra människor som jag tycker om, och får den stora glädjen att vara omtyckt av.
Nämnas bör väl också att 2012 blev året då jag började kliva ur min bekväma singelzon och började testa på lite dejtingliv. Framgången har varit maximal även om jag fortfarande är singel. Jag har vågat börja bryta med mina gamla sanningar och vågat gå emot mina rädslor. Det är stort.
Året har också varit ett av de mest spännande hittills professionellt. Jag har skrivit en kandidatuppsats, börjat jobba som socialsekreterare och påbörjat studier på avancerad nivå. Jag har insett att det inte räckte med en socionomexamen för att jag skulle veta vad jag vill bli när jag blir stor. Snarare tvärtom, det blev ännu svårare för mig att bestämma mig.
Året har också inneburit politik, såklart. Jag har fått den stora äran att tillsammans med ett klokt gäng utgöra styrelsen för min S-förening. Jag har återigen fått ägna mig åt det jag tycker att socialdemokratin mest behöver ägna sig åt internt, nämligen studier. Jag har fått ingå i en fantastisk bokcirkel som läser och diskuterar feministisk litteratur.
Året har helt enkelt varit alldeles galet och alldeles fantastiskt.
Behöver jag säga att jag ser fram emot 2013?
2012 har varit ett alldeles galet år. Ur ett privat perspektiv har året, till rätt stor del, präglats av terapin. Den resan jag gör där har verkligen intensifierats under året. Jag har nått nya insikter och kommit närmre mig själv. Det har också påverkat mitt mående och, med det, min förmåga att hantera livet i övrigt. Men mest av allt har det givit mig en stark tillit till min egen förmåga och till livet.
Jag tycker också att 2012 på många sätt har varit vännernas år i mitt liv. Många gånger har jag suttit hemma i soffan och blivit rörd över all den kärlek jag är omgiven av. Alla vackra människor som jag tycker om, och får den stora glädjen att vara omtyckt av.
Nämnas bör väl också att 2012 blev året då jag började kliva ur min bekväma singelzon och började testa på lite dejtingliv. Framgången har varit maximal även om jag fortfarande är singel. Jag har vågat börja bryta med mina gamla sanningar och vågat gå emot mina rädslor. Det är stort.
Året har också varit ett av de mest spännande hittills professionellt. Jag har skrivit en kandidatuppsats, börjat jobba som socialsekreterare och påbörjat studier på avancerad nivå. Jag har insett att det inte räckte med en socionomexamen för att jag skulle veta vad jag vill bli när jag blir stor. Snarare tvärtom, det blev ännu svårare för mig att bestämma mig.
Året har också inneburit politik, såklart. Jag har fått den stora äran att tillsammans med ett klokt gäng utgöra styrelsen för min S-förening. Jag har återigen fått ägna mig åt det jag tycker att socialdemokratin mest behöver ägna sig åt internt, nämligen studier. Jag har fått ingå i en fantastisk bokcirkel som läser och diskuterar feministisk litteratur.
Året har helt enkelt varit alldeles galet och alldeles fantastiskt.
Behöver jag säga att jag ser fram emot 2013?
lördag 29 december 2012
Man kan byta perspektiv
Jag har funderat på det här med representativitet ett tag. Jag tycker att det är viktigt att olika gruppers perspektiv finns med i det politiska beslutsfattandet och i samhällsdebatten.
Till exempel är det viktigt att det finns kvinnor och män, personer från olika delar av världen, människor med olika inkomster och med olika uppväxtvillkor. Detta för att se till att allas behov kan tillgodoses.
För behoven är inte desamma om man bor i en förort eller om man bor i ett villaområde. De är heller inte desamma om man är född i Sverige eller om man levt största delen av sitt liv i ett annat land.
Med en färsk diskussion om konstruktioner i minnet vill jag säga att jag inte tänker ge mig in i vad som skapar dessa konstruktioner och hur de återskapas. Bara konstatera att det finns olika perspektiv som alla är viktiga att ge plats åt.
Eftersom att dessa konstruktioner är flytande förändras perspektiv i livet. Den tillhörighet jag har ena dagen kan förändras nästa.
För mig har det ofta handlat om socioekonomi när jag har tänkt så. För hur väl företräder jag "underklassen" nu för tiden? Kan jag hävda att jag vet hur det är att växa upp i en hyresrätt i ett miljonprogram idag? Nej, så klart inte. Jag vet hur det var för mig på 90-talet.
Okej jag erkänner, man kan kanske aldrig företräda en grupp, men det är i alla fall det bästa verktyget vi har för att säkerställa representativitet. Än så länge.
En annan uppfattning i detta som retat upp mig är att det räcker med att man har ett utomnordiskt klingande namn för att man ska kunna tala för gruppen "invandrare".
Jag tror att upplevelsen av att invandra, bli mottagen och sedan leva i Sverige är olika beroende på var man kommer ifrån, varför man kommer och när i tid man kommer.
Jag tror till exempel att samhällsklimatet mot muslimer är sämre än det varit mot kristna invandrargrupper.
Egentligen skriver jag hela det här inlägget med en klump i magen. För att jag ju egentligen inte tror på de här konstruktionerna. Men i praktisk politik behöver det betraktas, för annars kommer besluten att fattas av en privilegierad grupp människor, som helt riskerar missa dessa perspektiv.
Till exempel är det viktigt att det finns kvinnor och män, personer från olika delar av världen, människor med olika inkomster och med olika uppväxtvillkor. Detta för att se till att allas behov kan tillgodoses.
För behoven är inte desamma om man bor i en förort eller om man bor i ett villaområde. De är heller inte desamma om man är född i Sverige eller om man levt största delen av sitt liv i ett annat land.
Med en färsk diskussion om konstruktioner i minnet vill jag säga att jag inte tänker ge mig in i vad som skapar dessa konstruktioner och hur de återskapas. Bara konstatera att det finns olika perspektiv som alla är viktiga att ge plats åt.
Eftersom att dessa konstruktioner är flytande förändras perspektiv i livet. Den tillhörighet jag har ena dagen kan förändras nästa.
För mig har det ofta handlat om socioekonomi när jag har tänkt så. För hur väl företräder jag "underklassen" nu för tiden? Kan jag hävda att jag vet hur det är att växa upp i en hyresrätt i ett miljonprogram idag? Nej, så klart inte. Jag vet hur det var för mig på 90-talet.
Okej jag erkänner, man kan kanske aldrig företräda en grupp, men det är i alla fall det bästa verktyget vi har för att säkerställa representativitet. Än så länge.
En annan uppfattning i detta som retat upp mig är att det räcker med att man har ett utomnordiskt klingande namn för att man ska kunna tala för gruppen "invandrare".
Jag tror att upplevelsen av att invandra, bli mottagen och sedan leva i Sverige är olika beroende på var man kommer ifrån, varför man kommer och när i tid man kommer.
Jag tror till exempel att samhällsklimatet mot muslimer är sämre än det varit mot kristna invandrargrupper.
Egentligen skriver jag hela det här inlägget med en klump i magen. För att jag ju egentligen inte tror på de här konstruktionerna. Men i praktisk politik behöver det betraktas, för annars kommer besluten att fattas av en privilegierad grupp människor, som helt riskerar missa dessa perspektiv.
Det är härligt att inte allt förändras
Från min blogg söndagen den 7:e november 2010
"Jag hade en dröm inför praktiken. Jag drömde att jag skulle sitta här i kväll med en städad lägenhet, tvätten skulle vara tvättat och upphängd, min praktikväska skulle vara packad, matlåda lagad och jag skulle vara nyduschad. Allt detta så att jag skulle få en harmonisk och lugn söndagskväll och måndagsmorgon. Istället sitter jag här oduschad, i en röra, tvätthögen svämmar över, jag har visserligen alldeles nyss lagat matlåda men väskan är fortfarande skolanpackad, inte praktikpackad. Jaja. Lugn, glad och lycklig är jag ändå.
Jag glömmer ibland att jag inte lever ett lugnt hemma liv med massor av tid för pyssel och plock. Istället har dagarna sen tentan lämnats in sett ut som följer: Torsdag morgon tokstädade jag lägenheten, plockade, diskade dammsög och torkade alla golv, skurade toalett och sånt. Kl. 13 kom mamma och så sprang vi på stan, kl 15 hem och göra tårta kl. 17 kom gästerna. Jag hade ju 27-års kalas.
Fredagmorgon vaknade jag kl 8.13 av att chefen ringer och frågar om jag kan jobba. Of course säger jag som behöver pengar. Kl. 9.03 kliver jag in på jobbet. Jobbar till 16 sen hem till brorsfamiljen eftersom att jag ska barnvakta på lördagen och inte vill gå upp kl 06.
Lördag barnvakt mellan typ 07-15 sen hem, och försöka hålla mig vaken (jag var helt slut) hängde mest framför msn med typ tre konversationer igång. 21.19 däckade.
Söndag: Kl. 10 mötte jag upp vänner för tripp till de norra länsdelarna, eller närmare bestämt hålan nära hjärtat: Fagersta. Tillbaka i v-ås kl. 15, snabbhäng med brorsfamiljen innan jobb 16-20.
Hm. Jaja. Att det inte alltid blir som man tänkt sig betyder inte att det blir dåligt. Tack alla för en fiin helg :)"
Jag älskar mitt liv!
"Jag hade en dröm inför praktiken. Jag drömde att jag skulle sitta här i kväll med en städad lägenhet, tvätten skulle vara tvättat och upphängd, min praktikväska skulle vara packad, matlåda lagad och jag skulle vara nyduschad. Allt detta så att jag skulle få en harmonisk och lugn söndagskväll och måndagsmorgon. Istället sitter jag här oduschad, i en röra, tvätthögen svämmar över, jag har visserligen alldeles nyss lagat matlåda men väskan är fortfarande skolanpackad, inte praktikpackad. Jaja. Lugn, glad och lycklig är jag ändå.
Jag glömmer ibland att jag inte lever ett lugnt hemma liv med massor av tid för pyssel och plock. Istället har dagarna sen tentan lämnats in sett ut som följer: Torsdag morgon tokstädade jag lägenheten, plockade, diskade dammsög och torkade alla golv, skurade toalett och sånt. Kl. 13 kom mamma och så sprang vi på stan, kl 15 hem och göra tårta kl. 17 kom gästerna. Jag hade ju 27-års kalas.
Fredagmorgon vaknade jag kl 8.13 av att chefen ringer och frågar om jag kan jobba. Of course säger jag som behöver pengar. Kl. 9.03 kliver jag in på jobbet. Jobbar till 16 sen hem till brorsfamiljen eftersom att jag ska barnvakta på lördagen och inte vill gå upp kl 06.
Lördag barnvakt mellan typ 07-15 sen hem, och försöka hålla mig vaken (jag var helt slut) hängde mest framför msn med typ tre konversationer igång. 21.19 däckade.
Söndag: Kl. 10 mötte jag upp vänner för tripp till de norra länsdelarna, eller närmare bestämt hålan nära hjärtat: Fagersta. Tillbaka i v-ås kl. 15, snabbhäng med brorsfamiljen innan jobb 16-20.
Hm. Jaja. Att det inte alltid blir som man tänkt sig betyder inte att det blir dåligt. Tack alla för en fiin helg :)"
Jag älskar mitt liv!
Frustration
Jag skriver på den kanske sämst skrivna tentan under min utbildning. Vi har inlett den här kursen med en tenta. Efter tre föreläsningar kom tentan innehållandes fyra frågor.
Vi har alltså inte haft föreläsningar som berört alla tentafrågor och det kanske är okej, man kanske inte alltid kan räkna med det. Men den här gången känns det verkligen inte som att jag vet alls vad jag ska fokusera på i mina svar. Jag kan ju inte ämnet!
Och det tråkiga är att jag verkligen sett fram emot den här kursen. Samhällsplanering är ju galet intressant och viktigt. De föreläsningar vi har haft har varit superbra! Böckerna är verkligen bra och intressanta. Men kursen kommer inte alls till sin rätt i den här formen. Om jag vill ha VG på den här kursen behöver jag få det på tentan. På tentan som det bara känns som att jag famlar i mörkret med.
Så som jag skriver vet jag ju inte ens om jag är inom ramen för godkänt. Jag vet ju liksom inte alls vad kursen går ut på.
Jävla skit.
Så, nu har jag gjort av med det. Nu ska jag fortsätta försöka formulera mina icke-befintliga kunskaper om samhällsplanering som ett uttryck för maktutövning.
Vi har alltså inte haft föreläsningar som berört alla tentafrågor och det kanske är okej, man kanske inte alltid kan räkna med det. Men den här gången känns det verkligen inte som att jag vet alls vad jag ska fokusera på i mina svar. Jag kan ju inte ämnet!
Och det tråkiga är att jag verkligen sett fram emot den här kursen. Samhällsplanering är ju galet intressant och viktigt. De föreläsningar vi har haft har varit superbra! Böckerna är verkligen bra och intressanta. Men kursen kommer inte alls till sin rätt i den här formen. Om jag vill ha VG på den här kursen behöver jag få det på tentan. På tentan som det bara känns som att jag famlar i mörkret med.
Så som jag skriver vet jag ju inte ens om jag är inom ramen för godkänt. Jag vet ju liksom inte alls vad kursen går ut på.
Jävla skit.
Så, nu har jag gjort av med det. Nu ska jag fortsätta försöka formulera mina icke-befintliga kunskaper om samhällsplanering som ett uttryck för maktutövning.
Efterlängtade januari
Snart, snart, snart drar januaris alla fester igång. Ni anar inte hur nödvändigt det känns med firande och vänner!
torsdag 27 december 2012
Bästisprat
Gemensamt plugg med Camilla blev tentastart (för min del) och härligt, välbehövligt prat om livet.
Det är så värdefullt att få prata om det vi delar. Om uppväxt, familj och känslor. Om hur det har varit och om hur det är idag.
Tentan kan vänta, tänker jag.
Vardagen slog med full kraft idag. Stressen återkom och tillsammans med den insikten om att en del saker inte längre kan skjutas upp. Det är inte ens särskilt stora saker, men det är många småsaker som skjutits på länge. Varje liten sak har lagts på och skapat mer ångest. Nu är jag nog rätt bra i fas i alla fall.
Det är en lagom start med två vardagar innan helg tycker jag. Imorgon blir det plugg på skolan och sedan hockey med arbetskamraterna. Bra fredag!
Det är så värdefullt att få prata om det vi delar. Om uppväxt, familj och känslor. Om hur det har varit och om hur det är idag.
Tentan kan vänta, tänker jag.
Vardagen slog med full kraft idag. Stressen återkom och tillsammans med den insikten om att en del saker inte längre kan skjutas upp. Det är inte ens särskilt stora saker, men det är många småsaker som skjutits på länge. Varje liten sak har lagts på och skapat mer ångest. Nu är jag nog rätt bra i fas i alla fall.
Det är en lagom start med två vardagar innan helg tycker jag. Imorgon blir det plugg på skolan och sedan hockey med arbetskamraterna. Bra fredag!
tisdag 25 december 2012
Kärlek
Det är inte mycket jag inte skulle göra för att få höra Amelias asgarv och repliken: du är jätterolig faster!
söndag 23 december 2012
Underbara ledighet
Den ständiga stresskänslan i magen (den som påminner mig om att jag ligger efter) börjar minska. Tid hemma innebär tid att göra en del av de saker jag skjutit upp. Tid hemma har också inneburit tid att ligga i soffan och se på TV, sova länge och rensa pappershögar. Ni hör va?
Det är välbehövligt. Man får vara nöjd för det lilla intalar jag mig. Tentan som hänger över mig är den sista. Sedan är det en gruppuppgift kvar. Sedan är jag klar. Klar!
Om jag inte ska skriva en omtenta i hälsoekonomi. I så fall är det också helt okej, såklart. Men sen så.
Det är välbehövligt. Man får vara nöjd för det lilla intalar jag mig. Tentan som hänger över mig är den sista. Sedan är det en gruppuppgift kvar. Sedan är jag klar. Klar!
Om jag inte ska skriva en omtenta i hälsoekonomi. I så fall är det också helt okej, såklart. Men sen så.
lördag 15 december 2012
Ledig
För första gången på ett tag känner jag mig riktigt ledig. Det är så obeskrivligt skönt att tentan är skriven.
Inledningen på helgen har varit precis så lös och ledig som jag vill. Jag har tränat, ätit middag och sett på film med en fin kompis. Idag har jag sovit tills jag vaknade själv. Nu tänker jag sitta i soffan och dricka te, länge (inte hälla te i soffan, Arvid!).
Jag är i så stort behov av just en sån helg.
Inledningen på helgen har varit precis så lös och ledig som jag vill. Jag har tränat, ätit middag och sett på film med en fin kompis. Idag har jag sovit tills jag vaknade själv. Nu tänker jag sitta i soffan och dricka te, länge (inte hälla te i soffan, Arvid!).
Jag är i så stort behov av just en sån helg.
torsdag 13 december 2012
Om att vara alkoholist
Den 11 juni 2007 satte jag mig på tåget från Ängelsberg in mot Fagersta. Känslan när jag klev av tåget är svår att beskriva. Jag kände mig minst i världen.
Efter en väntan på några månader var det dags för mig att börja min behandling, behandlingen för min sjukdom som heter alkoholism.
Jag har druckit alkohol sedan jag var i 12-årsåldern. För mig var alkoholen en trygg plats. En trygg plats i ett liv som för mig präglades av otrygghet. Jag var rädd och vilsen under uppväxten. Jag kände aldrig att jag hörde hemma någonstans. Inte med några personer. Med alkoholen försvann det. Plötsligt kunde jag slappna av lite. Jag vågade umgås med de snygga killarna och de coola tjejerna jag såg upp till. De som jag ville vara.
För den sista personen jag ville vara var mig själv.
Alkoholen har kommit och gått i perioder. Men den har alltid funnits där som en trygghet. Jag var 18 år när jag började få praktiska konsekvenser, som skulder hos kronofogden, på grund av att jag inte hade förmåga att prioritera hyran och andra räkningar före alkohol.
Jag som hade lovat mig själv att jag aldrig skulle sätta mig själv i skuld.
Skammen som alkoholen förde med sig var otroligt tung att bära. Den går bara, eller gick bara för mig i alla fall, att bära med hjälp av mer alkohol.
Jag blev psykiskt sjuk av mitt drickande. Jag tillbringade de första åren i mitt vuxna liv med att vara sjukskriven. Jag hade alla tecken på en svår depression, förutom när jag drack alkohol. Det var aldrig en svårighet för mig att ta mig ut på krogen, stylad till tänderna. Men att borsta tänderna när jag var hemma själv, kändes ibland som att bestiga ett berg.
Jag levde ett dubbelliv där jag hade ett politiskt engagemang som innefattade uppdrag som jag med all kraft försökte ro i land. Med varierade resultat.
Till slut höll inte det heller. Jag orkade inte och skammen blev för tung även där.
De sista åren hade jag lyckats börja arbeta. Eftersom att jag hade fått hjälp att se att alkoholen var ett problem hade jag slutat dricka. Mitt problem var att jag blev sjukare av att vara nykter utan behandling. Efter en överdos av antidepressiv medicin och stulen sprit fick jag lugnande tabletter innehållande benzodiazepiner utskrivna.
I två år drack jag inte men gick på tunga doser antidepressiv medicin, lugnande och tre olika preparat för sömnen. Jag var en zombie. Jag jobbade på dagarna och inget mer. Jag hade inte ork att göra något annat. Jag var ofta sjukskriven och skämdes såklart ännu mer.
En dag kom jag på mig själv med att tänka att det finns inget liv kvar för mig. Om jag fortsätter så här kan jag hellre dö. Alkoholen hade slutat verka. Tabletterna gjorde inget annat än att ge mig tillfällig lindring. Men min livsvilja var slut.
Jag sökte hjälp hos socialtjänsten. Och fick det.
Det är 5 år, 6 mån och 2 dagar sedan. Det som har hänt sedan dess är alldeles obeskrivligt.
Jag har hittat mig själv. Idag är jag, oftast, en trygg stabil person som vet vem jag är. Jag är nöjd och glad över att vara jag och över mitt liv. Jag har jobbat hårt för att ställa till rätta de konsekvenser jag dragit på mig och har lyckats rätt bra med det.
Jag klarar av att finnas här för andra och kan ha nära relationer igen. Jag har också förmåga att sätta upp de gränser som är nödvändiga.
Och viktigast av allt, jag behöver inte alkohol eller äta mediciner längre. Jag har fått verktyg som är långt mycket mer användbara och icke-destruktiva.
Gud är god!
Efter en väntan på några månader var det dags för mig att börja min behandling, behandlingen för min sjukdom som heter alkoholism.
Jag har druckit alkohol sedan jag var i 12-årsåldern. För mig var alkoholen en trygg plats. En trygg plats i ett liv som för mig präglades av otrygghet. Jag var rädd och vilsen under uppväxten. Jag kände aldrig att jag hörde hemma någonstans. Inte med några personer. Med alkoholen försvann det. Plötsligt kunde jag slappna av lite. Jag vågade umgås med de snygga killarna och de coola tjejerna jag såg upp till. De som jag ville vara.
För den sista personen jag ville vara var mig själv.
Alkoholen har kommit och gått i perioder. Men den har alltid funnits där som en trygghet. Jag var 18 år när jag började få praktiska konsekvenser, som skulder hos kronofogden, på grund av att jag inte hade förmåga att prioritera hyran och andra räkningar före alkohol.
Jag som hade lovat mig själv att jag aldrig skulle sätta mig själv i skuld.
Skammen som alkoholen förde med sig var otroligt tung att bära. Den går bara, eller gick bara för mig i alla fall, att bära med hjälp av mer alkohol.
Jag blev psykiskt sjuk av mitt drickande. Jag tillbringade de första åren i mitt vuxna liv med att vara sjukskriven. Jag hade alla tecken på en svår depression, förutom när jag drack alkohol. Det var aldrig en svårighet för mig att ta mig ut på krogen, stylad till tänderna. Men att borsta tänderna när jag var hemma själv, kändes ibland som att bestiga ett berg.
Jag levde ett dubbelliv där jag hade ett politiskt engagemang som innefattade uppdrag som jag med all kraft försökte ro i land. Med varierade resultat.
Till slut höll inte det heller. Jag orkade inte och skammen blev för tung även där.
De sista åren hade jag lyckats börja arbeta. Eftersom att jag hade fått hjälp att se att alkoholen var ett problem hade jag slutat dricka. Mitt problem var att jag blev sjukare av att vara nykter utan behandling. Efter en överdos av antidepressiv medicin och stulen sprit fick jag lugnande tabletter innehållande benzodiazepiner utskrivna.
I två år drack jag inte men gick på tunga doser antidepressiv medicin, lugnande och tre olika preparat för sömnen. Jag var en zombie. Jag jobbade på dagarna och inget mer. Jag hade inte ork att göra något annat. Jag var ofta sjukskriven och skämdes såklart ännu mer.
En dag kom jag på mig själv med att tänka att det finns inget liv kvar för mig. Om jag fortsätter så här kan jag hellre dö. Alkoholen hade slutat verka. Tabletterna gjorde inget annat än att ge mig tillfällig lindring. Men min livsvilja var slut.
Jag sökte hjälp hos socialtjänsten. Och fick det.
Det är 5 år, 6 mån och 2 dagar sedan. Det som har hänt sedan dess är alldeles obeskrivligt.
Jag har hittat mig själv. Idag är jag, oftast, en trygg stabil person som vet vem jag är. Jag är nöjd och glad över att vara jag och över mitt liv. Jag har jobbat hårt för att ställa till rätta de konsekvenser jag dragit på mig och har lyckats rätt bra med det.
Jag klarar av att finnas här för andra och kan ha nära relationer igen. Jag har också förmåga att sätta upp de gränser som är nödvändiga.
Och viktigast av allt, jag behöver inte alkohol eller äta mediciner längre. Jag har fått verktyg som är långt mycket mer användbara och icke-destruktiva.
Gud är god!
Nya prövningar
Tentan i Hälsoekonomi har verkligen kommit åt mig. Jag drömmer om den och vaknar med panikliknande känslor. Jag är sur och grinig stundvis och jämnstressad konstant.
När jag tackade ja till att börja jobba lovade jag mig själv att kvällar och helger skulle ägnas åt plugg. Det har gått rätt bra hittills. Men november månad har varit svår. Jag har en del andra uppdrag som jag behöver ta på allvar, och ett liv utöver studier och arbete. Allt är inte möjligt att pausa. På kvällarna är jag oftast för trött för att få så mycket konstruktivt gjort.
Så, nu står jag här. Dagen innan tentan, med alldeles för lite plugg gjort. Det är ingen katastrof, men i mig blir det lätt det. Jag vet att jag har chans att skriva om, och att jag har goda möjligheter att klara tentor jag skriver. Jag vet också att jag duger alldeles precis som jag är, även med ett U.
Det är mitt intellekt.
Men min rädsla säger något annat. Min rädsla som har panik för att få U. Som absolut inte vill se "dålig ut" och som är rädd för att inte mäkta med en omtenta i examenstider.
Så nu har jag sagt det. Nu blir det att plugga järnet resten av dagen.
När jag tackade ja till att börja jobba lovade jag mig själv att kvällar och helger skulle ägnas åt plugg. Det har gått rätt bra hittills. Men november månad har varit svår. Jag har en del andra uppdrag som jag behöver ta på allvar, och ett liv utöver studier och arbete. Allt är inte möjligt att pausa. På kvällarna är jag oftast för trött för att få så mycket konstruktivt gjort.
Så, nu står jag här. Dagen innan tentan, med alldeles för lite plugg gjort. Det är ingen katastrof, men i mig blir det lätt det. Jag vet att jag har chans att skriva om, och att jag har goda möjligheter att klara tentor jag skriver. Jag vet också att jag duger alldeles precis som jag är, även med ett U.
Det är mitt intellekt.
Men min rädsla säger något annat. Min rädsla som har panik för att få U. Som absolut inte vill se "dålig ut" och som är rädd för att inte mäkta med en omtenta i examenstider.
Så nu har jag sagt det. Nu blir det att plugga järnet resten av dagen.
söndag 9 december 2012
lördag 8 december 2012
Camilla
Om ca tjugofyra minuter fyller ytterligare en facebookvägrare år. Min allra käraste och bästaste vän, Camilla.
Camilla är nog den på jorden som älskar mig mest.
Camilla och jag har hållit ihop i stort sett sedan födseln. Jag har varit den mest osäkra av oss, och att jag tog mig igenom högstadiet så bra som jag gjorde är mycket tack vare Camilla. Med Camilla behövde jag liksom inte vara lika rädd. Oavsett vad, så var vi två tillsammans.
Även senare i livet har Camilla givit mig styrka. Styrka att känna att det är okej att vara den man är. Man behöver inte vara varken mer eller mindre än sig själv.
Camilla är otroligt klok, stark och modig. En fantastisk vän och en fantastisk mamma.
Om jag skulle få välja igen, skulle jag fortfarande välja dig. Jag älskar dig Camilla!
"När som klockorna har stannat
Och tiden tycks stå still
Och man inte vågar säga
Det man längst i hjärtat vill
Då ska vi ta varandras händer
Då ska vi minnas denna dag
Och förstå vad som än händer
Är det alltid du och jag"
Grattis på 29-årsdagen bästis!
Camilla är nog den på jorden som älskar mig mest.
Camilla och jag har hållit ihop i stort sett sedan födseln. Jag har varit den mest osäkra av oss, och att jag tog mig igenom högstadiet så bra som jag gjorde är mycket tack vare Camilla. Med Camilla behövde jag liksom inte vara lika rädd. Oavsett vad, så var vi två tillsammans.
Även senare i livet har Camilla givit mig styrka. Styrka att känna att det är okej att vara den man är. Man behöver inte vara varken mer eller mindre än sig själv.
Camilla är otroligt klok, stark och modig. En fantastisk vän och en fantastisk mamma.
Om jag skulle få välja igen, skulle jag fortfarande välja dig. Jag älskar dig Camilla!
"När som klockorna har stannat
Och tiden tycks stå still
Och man inte vågar säga
Det man längst i hjärtat vill
Då ska vi ta varandras händer
Då ska vi minnas denna dag
Och förstå vad som än händer
Är det alltid du och jag"
Grattis på 29-årsdagen bästis!
Tillbackablick
Jag här läst igenom de senaste månadernas bloggande. Om tentaångest och kärleksjakt, om känslomässiga sammanbrott och om kärleksfulla vänner.
Jag är bara så himla tacksam. Jag är i en process nu som rör runt mer än något jag tidigare varit med om. Samtidigt blir jag hela tiden påmind om så mycket vackert och fint.
Jag skulle aldrig vilja vara utan den här resan.
Jag är bara så himla tacksam. Jag är i en process nu som rör runt mer än något jag tidigare varit med om. Samtidigt blir jag hela tiden påmind om så mycket vackert och fint.
Jag skulle aldrig vilja vara utan den här resan.
onsdag 5 december 2012
Själavård
Efter 45 minuter hos terapeuten känner jag min nästan som en ny människa. Det är lite samma känsla som efter ett träningspass, eller efter en dag på spa. Fast i själen.
Jag är så väldigt glad och tacksam för att jag är i den terapin jag är. Att jag inte sökte hjälp tre månader senare, när landstinget beslutat sig för att enbart upphandla KBT.
För hos min terapeut är det tillåtet att det tar tid. Vår relation har tagit tid. Jag har träffat henne i ett år nu, och idag pratar jag om saker jag aldrig skulle ha nämnt för ett år sedan. Det har tagit tid för mig att bli trygg.
Det är också tillåtet (det är till och med en del av behandlingen) att söka svaren på mitt agerande idag, i mitt förflutna. Det är liksom okej att se att min uppväxt har präglat mig. Utifrån den kunskapen får jag nya verktyg så att jag kan agera annorlunda idag. Men jag behöver inte låtsats att det förflutna inte har varit.
Jag skulle kunna skriva något om att det långsiktigt säkert blir en ekonomisk vinst för samhället. Men om jag ska vara ärlig så skiter jag i om det blir vinst eller förlust. Jag blir helare, det är allt som räknas för mig.
Jag är så väldigt glad och tacksam för att jag är i den terapin jag är. Att jag inte sökte hjälp tre månader senare, när landstinget beslutat sig för att enbart upphandla KBT.
För hos min terapeut är det tillåtet att det tar tid. Vår relation har tagit tid. Jag har träffat henne i ett år nu, och idag pratar jag om saker jag aldrig skulle ha nämnt för ett år sedan. Det har tagit tid för mig att bli trygg.
Det är också tillåtet (det är till och med en del av behandlingen) att söka svaren på mitt agerande idag, i mitt förflutna. Det är liksom okej att se att min uppväxt har präglat mig. Utifrån den kunskapen får jag nya verktyg så att jag kan agera annorlunda idag. Men jag behöver inte låtsats att det förflutna inte har varit.
Jag skulle kunna skriva något om att det långsiktigt säkert blir en ekonomisk vinst för samhället. Men om jag ska vara ärlig så skiter jag i om det blir vinst eller förlust. Jag blir helare, det är allt som räknas för mig.
tisdag 4 december 2012
Den där jäkla ån
Jag har ropat hej. Jag erkänner. Efter uppsatsopponeringen trodde jag någonstans att nu är det klart. Nu är det bara att kassera in de sista 30 hp:n och sedan är det bara festen kvar.
Egentligen är det ju så också. För att inte klara en kurs är så klart inte ett alternativ. Men med två veckor kvar, väldigt lite tid för plugg. Med förkylning, en stressad arbetssituation och med rätt dåliga copingstrategier känns det ibland övermäktigt.
Det är inte förrän jag sitter så här, med datorn i knät som jag inser att jag har rätt få ursäkter, just nu.
Känslan är större än de faktiska problemen. Hur mycket jag än vill gnälla över att jag inte förstår Qalys eller över att jag inte lärt mig de olika hälsoekonomiska mätmetoderna inser jag ju att det bara finns en lösning. Att läsa. För är det något jag lärt mig de senaste fyra åren är det att jag ju kan lära mig. Det är inte den delen av hjärnan det är fel på.
Jag trodde det förut. Med en erfarenhet av att ha gått igenom tolv år i skolan, med rätt kassa betyg och dåligt självförtroende trodde jag ju att jag var korkad.
Tack vare ett år på komvux och tre år på högskolan vet jag ju att så är det inte.
Usch vad dålig jag är på att gnälla. Men vad fint det är att få reflektera över min egen förmåga. Nu blir det feber och förkylningsmosigt plugg, förhoppningsvis fastnar något litet mer.
Egentligen är det ju så också. För att inte klara en kurs är så klart inte ett alternativ. Men med två veckor kvar, väldigt lite tid för plugg. Med förkylning, en stressad arbetssituation och med rätt dåliga copingstrategier känns det ibland övermäktigt.
Det är inte förrän jag sitter så här, med datorn i knät som jag inser att jag har rätt få ursäkter, just nu.
Känslan är större än de faktiska problemen. Hur mycket jag än vill gnälla över att jag inte förstår Qalys eller över att jag inte lärt mig de olika hälsoekonomiska mätmetoderna inser jag ju att det bara finns en lösning. Att läsa. För är det något jag lärt mig de senaste fyra åren är det att jag ju kan lära mig. Det är inte den delen av hjärnan det är fel på.
Jag trodde det förut. Med en erfarenhet av att ha gått igenom tolv år i skolan, med rätt kassa betyg och dåligt självförtroende trodde jag ju att jag var korkad.
Tack vare ett år på komvux och tre år på högskolan vet jag ju att så är det inte.
Usch vad dålig jag är på att gnälla. Men vad fint det är att få reflektera över min egen förmåga. Nu blir det feber och förkylningsmosigt plugg, förhoppningsvis fastnar något litet mer.
söndag 2 december 2012
Barnlängtan
Om Anna kan vara ärlig kan jag.
Jag har inte alltid varit säker på om jag vill bli förälder. Eller egentligen har jag aldrig riktigt tänkt efter. Med tanke på att jag aldrig har haft omständigheter som möjliggjort barn har jag liksom ägnat min tankeenergi åt annat.
Under tiden för pluggande och utan kärleksrelation har det liksom inte varit aktuellt. Till saken hör att jag har en hormonsjukdom som gör att jag troligtvis kommer att behöva läkarvård för att ens kunna bli gravid. Allt kändes således väldigt avlägset.
Jag har alltid politiskt tyckt att ensamstående kvinnor borde få inseminera sig, om de har en barnlängtan. Jag har dock aldrig tänkt att det är ett alternativ för mig. Jag ska ju hitta den rätta, och bilda kärnfamilj eller stjärnfamilj. Men två föräldrar som älskar varandra och ett barn ska det vara i alla fall.
För något år sedan började jag fundera över varför det inte skulle kunna vara jag som blev ensamstående mamma, var i låg mitt motstånd? Jag började googla runt och läsa om ensamstående kvinnor med PCOS (mitt hormontillstånd) som liksom jag längtade. De hade gått steget längre och fattat beslut, i många fall hade de också gått till handling. Mina tårar började strömma och inom vaknade en enorm längtan.
En längtan efter barn som jag inte visste att jag bar på.
Jag läste på, jag kollade runt på kliniker i Danmark (för i Sverige är det fortfarande förbjudet för läkare att assistera ensamstående kvinnor), läste bloggar, och framför allt funderade jag. Länge och mycket. Vilken typ av uppväxt vill jag ge ett barn? Vilken förmåga har jag att på egen hand ge det? Är jag beredd att pausa mina egna behov till förmån för någon annans?
Till slut kollade jag av med mina nära. Efter idel positiv respons och med erbjudanden i form av sällskap till kliniken, förlossningspartners och till och med barnvaktande insåg jag att det är lugnt. Jag kan också.
Efter det började ett helt annat sätt att tänka forma sig. Istället för att fundera över att läsa till mig en masterexamen började jag tänka fast jobb. När jag var ute och promenerade såg jag mig runt i närområdet efter förskolor och lekparker. I mitt heminredande planerade jag så att jag också kommer att få plats med en person till, så småningom.
Var står jag nu? På samma ställe egentligen. Planen är att mitt nästa stora steg i livet är att bli förälder. Eller i alla fall att försöka. Jag har insett att förmågan att bli gravid inte är något att ta för givet. För mig är det inte en självklarhet i alla fall.
Men, att bli ensamstående mamma utan en fast anställning känns modigt även för mig. Förhoppningsvis får socialdepartementet och KD tummen ur arslet under tiden och inför möjligheten för ensamstående kvinnor att inseminera sig även i Sverige. Det finns ett riksdagsbeslut. Det gäller bara för den kristdemokratiska socialministern att leverera.
Det var det. Nu vet ni.
Jag har inte alltid varit säker på om jag vill bli förälder. Eller egentligen har jag aldrig riktigt tänkt efter. Med tanke på att jag aldrig har haft omständigheter som möjliggjort barn har jag liksom ägnat min tankeenergi åt annat.
Under tiden för pluggande och utan kärleksrelation har det liksom inte varit aktuellt. Till saken hör att jag har en hormonsjukdom som gör att jag troligtvis kommer att behöva läkarvård för att ens kunna bli gravid. Allt kändes således väldigt avlägset.
Jag har alltid politiskt tyckt att ensamstående kvinnor borde få inseminera sig, om de har en barnlängtan. Jag har dock aldrig tänkt att det är ett alternativ för mig. Jag ska ju hitta den rätta, och bilda kärnfamilj eller stjärnfamilj. Men två föräldrar som älskar varandra och ett barn ska det vara i alla fall.
För något år sedan började jag fundera över varför det inte skulle kunna vara jag som blev ensamstående mamma, var i låg mitt motstånd? Jag började googla runt och läsa om ensamstående kvinnor med PCOS (mitt hormontillstånd) som liksom jag längtade. De hade gått steget längre och fattat beslut, i många fall hade de också gått till handling. Mina tårar började strömma och inom vaknade en enorm längtan.
En längtan efter barn som jag inte visste att jag bar på.
Jag läste på, jag kollade runt på kliniker i Danmark (för i Sverige är det fortfarande förbjudet för läkare att assistera ensamstående kvinnor), läste bloggar, och framför allt funderade jag. Länge och mycket. Vilken typ av uppväxt vill jag ge ett barn? Vilken förmåga har jag att på egen hand ge det? Är jag beredd att pausa mina egna behov till förmån för någon annans?
Till slut kollade jag av med mina nära. Efter idel positiv respons och med erbjudanden i form av sällskap till kliniken, förlossningspartners och till och med barnvaktande insåg jag att det är lugnt. Jag kan också.
Efter det började ett helt annat sätt att tänka forma sig. Istället för att fundera över att läsa till mig en masterexamen började jag tänka fast jobb. När jag var ute och promenerade såg jag mig runt i närområdet efter förskolor och lekparker. I mitt heminredande planerade jag så att jag också kommer att få plats med en person till, så småningom.
Var står jag nu? På samma ställe egentligen. Planen är att mitt nästa stora steg i livet är att bli förälder. Eller i alla fall att försöka. Jag har insett att förmågan att bli gravid inte är något att ta för givet. För mig är det inte en självklarhet i alla fall.
Men, att bli ensamstående mamma utan en fast anställning känns modigt även för mig. Förhoppningsvis får socialdepartementet och KD tummen ur arslet under tiden och inför möjligheten för ensamstående kvinnor att inseminera sig även i Sverige. Det finns ett riksdagsbeslut. Det gäller bara för den kristdemokratiska socialministern att leverera.
Det var det. Nu vet ni.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)