Om det icke-kränkbara offret

Jag har gått med en bubblande ilska i kroppen i flera dagar nu. Egentligen till och från i flera år. Nu har den aktualiserats igen i och med en händelse i min klass. Jag tänker skriva om det för att det här är för viktigt för att låta passera.

Jag är för viktig för att låta sånt här passera.

Här om dagen blev det tydligt att det finns några i min klass som tyckt illa om mig sedan en tid tillbaka. Jag kan bara spekulera i hur länge, och det tänker jag inte göra.

Jag är ju verkligen helt maktlös i vad folk tycker om mig.

I vilket fall kulminerade det när jag och några andra satte en gräns i ett grupparbete. Jag fick ta den stora skulden för ett beslut fem personer hade fattat.

Jag fick höra att jag är omöjlig att samarbeta med, kör över folk, tar för mycket plats, att "jag bara skulle veta hur många som tycker illa om mig" och att jag minsann borde backa. Fruktansvärt oprofessionell var jag också.

I vissa givna situationer tror jag att en del av kritiken stämmer (för vem är perfekt?). Förra terminen fick en av mina dåvarande gruppkollegor nog av mitt ego (som ibland tar över) och sa det till mig. Eftersom att jag förstod vilket tillfälle hon menade och jag höll med bad jag om ursäkt, till henne och de andra berörda. Vi är idag goda vänner, och jag är tacksam för hennes ärlighet.

Det är inte egentligen i själva kritiken problemet ligger. Problemet ligger i att det levereras till mig i form av skitsnack till andra, eller i affekt i upprörda diskussioner, och då enbart i syfte att såra. Att göra mig illa.

Skälet till att jag blir så arg och ledsen är för att jag känner igen det här. Jag har varit med om det tidigare i livet, vid flera olika tillfällen.

Det är som att jag betraktas som okränkbar. Det är liksom okej att ösa skit över mig eftersom att jag reagerar med handlingskraft.

Jag tänker på när jag blev sexuellt antastad av en lärare i mellanstadiet och en annan lärare sa till mig att jag "tryckte upp mina bröst i ansiktet på honom". Den händelse hon refererade till var när jag på ett högljutt sätt sa ifrån till honom. Mina bröst var tydligen i vägen för mitt gränssättande.

Det här är vuxenmobbing. Att snacka skit om någon, försöka få med andra i det och skapa en gemenskap kring det, är mobbing.

Problemet är att eftersom att jag inte agerar som bilden vi har av ett offer betraktas jag inte som någon som blir kränkt.

Likadant var det när jag blev sexuellt antastad.

Det är väldigt olika händelser, men mekanismerna är desamma. Som kvinna behöver jag bli knäckt, tyst och handlingsförlamad för att bli betraktad som utsatt för något.