Om att inte räcka till

"Faster, du har varit borta, var har du varit?"
Kommentaren är Amelias från när jag var och firade William när han fyllde fem år förra veckan.

På något sätt sammanfattade Amelia ganska väl mina känslor. Att spendera halva tiden på ett jobb och andra halvan i en skola. Att försöka använda tiden där emellan till läsning och planering av självstudierna. Att tillbringa helger på diverse möten. Att sedan också försöka vara den fastern, vännen, sponsorn, gudmodern, dottern, systern, barnbarnet och styrelsekollegan jag vill vara, går inte.

Att vara ständigt på gränsen till att bryta ihop, att hela tiden ha nära till gråten, att inte kunna sortera. Det blir inte bra.

Det blir heller inte bra att jag stressas av ett dammigt golv, en hög med disk, en hög med tvätt och en oplanerad examensfest.

Jag tror helgens uppdrag är sortering. Sortering och vila. För när jag mår så här tappar jag helt förmågan att sortera vilket leder till att allt bara känns övermäktigt.

Nio veckor kvar. 63 dagar kvar. Det fixar jag.