Om skillnaden på ovilja och oförmåga.

Socialt arbete handlar om att möta samhällets mest utsatta människor. Personer som kanske inte har någonstans att bo, inga pengar eller som inte klarar av att ge ordentlig omsorg till sina barn. Vilket förhållningssätt och vilka värderingar hjälparen har kommer att påverka hjälpen.

Idag i skolan fick vi diskutera orsaker till hemlöshet. De flesta i min klass nämnde faktorer som: missbruk, arbetslöshet, hemlösa föräldrar och andra saker som ligger bortom individens kontroll. En klasskamrat sa: Nu pratar ni bara om sånt som ligger utanför, men vad har hänt med människors egna ansvar? Man har faktiskt ett personligt val.

Jag får ont i hela magen när jag möter en sån människosyn. För visst är det så att människor är ansvariga för sitt eget liv. Jag tror att vi ibland har en förmåga att offerstämpla socialt utsatta människor i Sverige och därmed paralysera deras handlingsförmåga. Men detta betyder inte att jag tror att det är ett eget val att leva utan fast bostad. Med detta menar jag att jag tror inte att det är välmående, rationella människor som väljer att kliva ut i hemlöshet.

När jag gjorde praktik så mötte jag klienter som hade inkomst, men som inte betalt sin hyra på ett antal månader. För de allra flesta människor så låter det jättekonstigt. Vi har nog de flesta bilden av att det är människor som saknar inkomst som blir hemlösa. Och så är det naturligtvis också. Men det finns de som har ekonomisk möjlighet att betala sin hyra men som ändå inte gör det. Här kan man välja ett av två förhållningssätt. Det första är att analysen hamnar på individens egna val och därmed minskar man utrymmet för att utföra kvalificerat socialt arbete. Hur kan man hjälpa någon som inte vill bli hjälpt? Det andra är att man väljer att försöka utforska hur kommer det sig att en människa som har ett ekonomiskt utrymme någonstans väljer att inte betala sin hyra?
Jag landar i att det handlar om oförmåga. Inte ovilja. Alla människor VILL klara sig själva utan socialtjänstens indragning, OM de har möjligheten att välja det. Men alla KAN inte det. Av olika skäl. Oförmågan kan handla om att man är styrd av ett beroende såsom droger, men det kan också vara så att man är tillfälligt grumlig i sina tankar på grund av omständigheter i livet. Jag träffade en mamma som inte hade betalt sin hyra på sju månader, när hon fick besked om att hennes söner började strula i skolan så rasade hennes värld och hon slutade betala sina räkningar. Det var inte ett avvägt rationellt beslut.

Jag tror att det förhållningssättet kommer att hjälpa fler klienter än det först nämnda, för på riktigt, hur hjälper man en hemlös genom att säga: du har faktiskt ett personligt ansvar.

Jag tycker att man ska ställa krav, vi måste utmana klientens bristande handlingskompetens för att kunna öka den. Men vi ska inte lägga skulden på klienten, för det kommer bara leda till ett större utanförskap. Och det vinner ingen på.