Jag har inte bloggat om valet av Håkan Juholt till socialdemokraternas partiledare förut tror jag, jo jag kommenterade innan kongressen men efter har jag varit försiktig. Skälet till det är att jag vet att jag kan vara tjurig ett tag när jag inte får som jag vill (jag ville ha Micke Damberg) men sen brukar det gå över. Men nu vill inte tjurigheten släppa riktigt. Jag tittade precis på korseld där Mikael Damberg intervjuades, efter den intervjun så känner jag ännu starkare att han har precis det socialdemokraterna och Sverige behöver.

Håkan Juholts tal på kongressen var bra, han är uppenbart en duktig talare. Men han pekar inte ut en riktning politiskt, han säger inte vad han vill göra mer än införa "Social demokrati". Kanske är jag tjurig men jag är skeptisk till särskrivningar överlag och det gäller även den..

Det jag vill ha det är en ledare som har en klar analys om varför vi har förlorat två val, som har en vilja och en idé om vad vi ska göra för att vinna nästa. Ärligt talat så är det inte så viktigt för mig att alla i partiet är nöjda. För ingen kommer kunna samla alla, vi är för många och för breda för det, tack och lov!

Jag delar inte alla Mickes uppfattningar, men jag delar viljan att utveckla en Socialdemokratisk politik framåt, att våga kliva in på arenan och säga att vi har en politik för att förändra samhället, vi vill vara med och fightas. Den enda fighten Juholt talar om gäller pensionssystemet, och där vet vi inte heller vad vi ska fightas om, bara att vi ska fightas.

Usch fan. Det känns inte bra det här. Inte bra alls.