Har drabbats av en släng tacksamhet så här på kvällskvisten. Häromdagen kom jag att tänka på vilken fantastisk gåva det är att ha de vänner som jag har. Jag tänkte på att jag aldrig behöver känna mig ensam längre. Jag är verkligen aldrig ensam längre. Oavsett om jag är hemma i min lägenhet eller utomlands så är mina vänner bara ett sms eller telefonsamtal bort. Det är så obeskrivligt fantastiskt!

Det finns några människor som vet typ allt om mig, som sett mig igenom de flesta av mina fula sidor och som ändå finns kvar. De kan jag ringa eller sms:a i vilken kris som helst. Jag vågar erkänna mina svagheter när jag är i dem och det är fan stort. Och befriande, för det är genom ärligheten som jag kan bli befriad. När jag förnekar eller låtsats som ingenting så blir jag kvar i det fula.

Det är fan fint. Ni är fina.