Gabriel har tackat ja till nominering till SSU-ordförande. Det drar mig tillbaka till den tiden då SSU var nästan hela mitt liv. Vilken grej det var när det var dags att välja förbundsordförande. Hitills har ingen av de jag föredragit blivit vald. En sak som jag minns med smärta är den smutskastning och det skitsnack som alla kandidater utsattes för. Ibland sjönk man så lågt att jag skulle skämmas över att återberätta. Jag fick en klump i magen när jag såg att Gabriel kandiderar. Inte för att jag inte tror på honom, utan för att han förtjänar bättre än vad de tidigare kandidaterna har fått. Jag vet inte vems Gabriel motkandidat blir, SSU kanske har vuxit så pass att det blir flera kandidater än två? Hursomhelst så hoppas jag att alla som kandiderar möts med den respekt som de förtjänar. Om SSU menar allvar med att partiet måste förändras och förbättras så måste man gå före. Nu är det upp till bevis om SSU ska lyckas med det som de kräver av partiet, en öppen process där kandidaterna möts med respekt.

Vill SSU sen utöver detta på allvar bli en politisk kraft att räkna med i Sverige så väljer de Gabbe. Allt annat vore galenskap.