Jag ägnade några minuter åt att lyssna på Fredrik Reinfeldt i "Sverker rakt på" i SVT-play alldeles nyss. Reinfeldt får frågan vad han tycker om Socialdemokratiska kriskommisionens rapport och hans svar är: det är som vanligt, de lovar allt till alla och sen höjer de skatten för vanligt folk som jobbar. Förutom att det är en otroligt nonchalant och ganska ful attityd av en statsminister så är det dessutom en djupt kränkande verkligehtsbeskrivning för en del av Sveriges befolkning. Det han gör är att han delar upp Sverige. Han säger att det finns "vanligt folk som jobbar" och så vaddå? Ovanligt folk som inte jobbar? Eller "de som lever på bidrag", i Fredrik Reinfeldts verklighetsbeskrivning.

Jag väljer att se Sverige som ett enat land. Ett land där det är tillåtet att ibland bidra lite mindre (när man studerar, för stunden blir sjuk eller arbetslös, eller när man blir förälder exempelvis) för att vi vet att vi gör det vi kan för att alla ska bidra med det de kan när de kan. Det finns en viktig poäng i mitt resonemang och det är att det ska finnas jobb för alla som kan jobba, det har det inte funnits, inte i Moderaternas Sverige, men inte heller i Socialdemokraternas. Men det är ett klart mer humant Sverige där man faktiskt tillåts snava lite ibland.

Det värsta är att den här attityden har blivit en okej inställning i vardagen. I valstugan i höstas fick jag höra av två killar att det inte finns någon fattigdom i Sverige idag, det finns bara människor som har svårt att hantera sin ekonomi. Det är liksom okej att förakta fattiga och utsatta människor. Det är en samhällsförändring som jag inte gillar.