Åh jag självömkar. Det betyder alltså att jag tycker att det är synd om mig själv. Och inte på ett sunt jag-är-sjuk-eller-har-ont-i-ryggen-sätt utan på ett-åh-här-sitter-jag-ensam-och-ingen-bryr-sig-sätt. Haha. Det är så patetiskt känner jag i hela mig när jag skriver det. För det är inte synd om mig, och jag vet att ni (mina irl-vänner som läser) bryr er. Jag fick i uppgift att skriva en kravlista på vad jag önskar av en partner, så det gör jag nu.

Motsatsen till självömkan är tacksamhet, och jag har fått lära mig att öva upp tacksamheten. När jag tänker på min fantastiska helg så känner jag det. Tacksamheten och kärleken till/för min familj och min vänner. Jag älskar er!

Ps. Vad säger ni förresten om det där med att söka kärleken? Jag hade hoppats på kommentarer på mitt förra inlägg, kom igen!)