Jag bad precis Gud att dra åt helvete. Din helvetes-jävla-skit-Gud skrek jag och apgud. Jag låg i fosterställning i sängen och grinade. Jag kastade min Nalle upp mot taket för att visa min ilska. Nu känns det skönt. Gud blir liksom inte sårad. Jag får ur mig min ilska utan att såra någon annan. Och nu känns det bättre. Utan att jag behöver be någon om ursäkt. För Gud fattar. Och älskar mig ändå. Värre hade varit om jag bett någon människa med känslor att dra åt helvete.
För jag blir arg. Ibland, som nyss, blir jag så arg så att det känns som att jag ska gå sönder. Då måste jag hantera det. För annars går jag sönder.