Det är så fint med manlig bonding. Män som hittar varandra i gemensamma beröringspunkter. Eller inte. Ibland blir jag en riktig bitterfitta. Och när det gäller patriarkatet så är jag det nästan med stolthet. Jag tittar på Uppdrag granskning som har granskat könsfördelningen i kommunala bolag runt om i landet. Männen som har makten att tillsätta (för de är samtliga män) säger att kvinnorna inte har anmält intresse. De vill inte. Det är deras fel. Journalisten svarar med att fråga okej så alla män har anmält intresse? Jaa säger en av gubbarna. Journalisten kollar det med en man som nyligen blivit invald i ett kommunalt bolag varpå han svarar att han träffat på en politiker (man förstås) på stan och de hittade varandra, hade gemensamma intressen osv. Då blir man tillfrågad som man!

Så kvinnor behöver skrika sig hesa "här är vi, vi vill också vara med" medans män behöver vaddå... existera?