Gaaah! Jag har så svårt att formulera mina tankar i skrift. Det är av någon anledning lättare med känslor! Jag tänker i alla fall göra ett försök.

Jag är inne på det här med genus och media. Eller kvinnor i media. Eller kanske det kvinnliga genuset i media. Jag dansar till "my humps" och gråter till "the ugly truth" (den var bra svägis!), jag är också en produkt av vårt samhälle. Men jag känner ändå en sorg, en sorg och en frustration över hur kvinnor framställs. I musiken är vi sexuella objekt som finns där för att tillfredställa männens behov. Även om vi har komandot som i "my humps" så handlar det om männens fantasier och behov, aldrig om kvinnans! I amerikanska filmer är vi ofta hjälplösa neurotiska offer som behöver en man som stöttar upp och fixar. En man som talar om vad vi känner och var vi ska göra av våra känslor.

Varför är det här ett problem då? Jo men vafan! Det är svårt att hitta en god självkänsla i sig själv i ett samhälle som säger att du behöver en man för att komma dit. Att vara ung i Sverige idag måste vara hemskt.. Att gå högstadiet var jobbigt för tio år sedan.. det måste vara vidrigt idag! Att ta reda på vem jag är och vad jag duger till när jag hela tiden matas av budskap att utseendet är det viktiga och det är så här du ska se ut, annars duger du inte till!

Jag tror på kärleken, jag tror att en kvinna och en man kan leva ihop, men jag tror inte att de är beroende av varandra för att duga till. Och jag tror inte att hennes värde ligger i hennes kunskaper i köket eller hennes midjemått.