Jag hänger på Annas funderingar kring det här med barnuppfostran. Jag är inte mamma själv, så jag det finns säkert massor som jag inte förstår mig på. Men jag tänker inte låta det diskvalificera mig från att tänka (och tycka).
Jag har också tittat på supernanny och reagerat på vad föräldrarna får för "verktyg". Bland annat när det gäller läggning. Min svägerska och jag har diskuterat nattning av barn, hon har blivit rekomenderad fem-minutersmetoden av barnsjuksköterska när hon har frågat om råd. (Det är någonting liknande som supernanny brukar rekomendera) Metoden går kort ut på att man lämnar barnet ensamt för att sova. När barnet inte somnar utan gråter så går man in och säger typ godnatt och går ut igen, men fem minuters mellanrum. Det går alltså ut på att barnet skriker sig själv till sömns. Detta kan man göra från ca fem månader.
När jag tänker tillbaka på hur det var när min vackra brorsdotter var bebis så fick hon inte mer än börja gråta innan mamma eller pappa var där och tröstade kärleksfullt. Föräldrarna fick då en massa "goda råd" av diverse släktingar som tyckte att barnet behöver lära sig att bli självständigt.
Men hallå, det är en bebis! Barn behöver inte lära sig att ta hand om sig själva det första de lär sig. En liten bebis behöver kärlek och omtanke och närhet.
A är idag två och ett halvt år och hur självständig som helst. Hon kan sova borta, vara på dagis utan problem och älskar att träffa nya människor. Hon sover oftast hela nätter i sitt eget rum, (men somnar bredvid mamma eller pappa). Och det bästa av allt, hon är en trygg, lycklig och självsäker tjej som vågar ta för sig. Jag hoppas verkligen att det är egenskaper som hon kommer att bära med sig i livet, och detta har hon fått trots att hon har sovit tillsammans med mamma och pappa tills hon själv tyckte att det var dags med eget rum.
Jag hoppas när jag blir mamma att jag har samma inställning, jag tror nämligen att det kommer en period i barnens liv när de själva väljer att klippa navelsträngen.
Vi behöver inte lära dem det. Den tiden kommer.
1 kommentar:
Du (och Johanna och Fredrik) är så klok(a)! Jag skriver under på allt. Det är faktiskt väldigt underligt att tro på teorin att barn blir självständiga av att känna sig otrygga under sin första tid i livet.
Skicka en kommentar