Idag tycker jag att jag är ganska så fantastisk.

Och Marcus: Jag tränar på Actic/Nautilus (mest på lögarängen)

Felbelastning i ryggen gissar sjukgymnasten. Ingenting i kläm. Receptet: Jag ska tänka mer på min hållning, göra sträckövningar, röra mer på mig och återkomma om det inte blir bättre.

Ikväll skiter jag i att jag har ont och går och tränar i alla fall. På grund av halsont och ryggont så har jag inte tränat på två veckor.. Och så vill jag ju inte ha det.

Smärta i bröstet. Fick frågan om jag har gjort det jag sa att jag skulle göra och det har jag inte. Innan jag har gjort allt jag kan så kan jag inte ägna smärtan alldeles för stor uppmärksamhet. Så nu gör jag det.

Åh jag självömkar. Det betyder alltså att jag tycker att det är synd om mig själv. Och inte på ett sunt jag-är-sjuk-eller-har-ont-i-ryggen-sätt utan på ett-åh-här-sitter-jag-ensam-och-ingen-bryr-sig-sätt. Haha. Det är så patetiskt känner jag i hela mig när jag skriver det. För det är inte synd om mig, och jag vet att ni (mina irl-vänner som läser) bryr er. Jag fick i uppgift att skriva en kravlista på vad jag önskar av en partner, så det gör jag nu.

Motsatsen till självömkan är tacksamhet, och jag har fått lära mig att öva upp tacksamheten. När jag tänker på min fantastiska helg så känner jag det. Tacksamheten och kärleken till/för min familj och min vänner. Jag älskar er!

Ps. Vad säger ni förresten om det där med att söka kärleken? Jag hade hoppats på kommentarer på mitt förra inlägg, kom igen!)

Det här med internetdating. Jag tror att jag har skrivit på temat förut. Men nu gör jag det igen. Jag blev smittad av några vänner som hittat kärlek och tänkte: Äh vad tusan, jag provar internetdating! (Som om jag inte provat förut). Jag skapade en profil på en datingsida, författade en ärlig, fin beskrivning av mig själv och några tankar om vad jag söker. Det ska ärligt sägas att jag gick in med en negativ inställning, jag tror inte på att söka upp kärleken egentligen, men hursom. Ganska fort fick jag ett mejl: "hej vem är du, vad har du för dig om dagarna...
fina bilder :) jag har bilder i albumet.."

Eftersom att det står tydligt på min profil vad jag gör på dagarna så blev mitt svar: "Hej. Jag blir fundersam över om du har läst min profil eller bara tittat på bilderna?"

För mig är det viktigt om jag ska gå på date att personen jag dejtar är intresserad av mig, mina tankar, känslor, min själ, min person. Annars kan det vara.

Han hade läst min profil och slutade sitt svar med: "du pratar mycket om själ o kärlek, tänder du aldrig på en kille...
för att ett förhållande hettan finns om du vet vad jag menar, det är en liten bit men blir en stor grej om det inte funkar :)"

Vi verkar så kapitalt olika. Det är klart att jag tänder på killar! Och tjejer! Det är inte problemet. Däremot är en person som jag inte klickar med själsligt eller intellektuellt helt osexig. Oavsett utsida! Likväl som jag kan tända på min partners vackra kropp så kan jag tända på ett leende, ett par ögon jag älskar och en brinnande själ.

Jag kan inte avfärda internetdating på grund av en person. Men han symboliserar på något sätt hela mitt problem med nätdejting. Jakten på kärlek tas över av ytlighet, en putsad fasad (som säkert inte beskriver mer än 20 % av en person i alla fall..) det blir som en försäljning nästan. Jag tror inte att en människa kan beskrivas, jag tror bara att hon kan upplevas. Därför lägger jag ner sidan igen och lämnar över det till Gud. Det får bli när det blir. När det är meningen.

Ps. Vänner har träffat kärleken på nätet. Jag tänker inte lägga mig i vad som är rätt för andra. Men för mig får det vara.

Petra är här. Vi har ätit pizza och lagt ansiktsmask. Dagen har vart fin. Jobb, häng med brorsfamiljen, möte med vackra vänner. Sorgen finns där, men tillsammans med allt det fina så stör det inte så mycket.

Imorgon fylls lägenheten med vänner, jag längtar!

Jag ägnade några minuter åt att lyssna på Fredrik Reinfeldt i "Sverker rakt på" i SVT-play alldeles nyss. Reinfeldt får frågan vad han tycker om Socialdemokratiska kriskommisionens rapport och hans svar är: det är som vanligt, de lovar allt till alla och sen höjer de skatten för vanligt folk som jobbar. Förutom att det är en otroligt nonchalant och ganska ful attityd av en statsminister så är det dessutom en djupt kränkande verkligehtsbeskrivning för en del av Sveriges befolkning. Det han gör är att han delar upp Sverige. Han säger att det finns "vanligt folk som jobbar" och så vaddå? Ovanligt folk som inte jobbar? Eller "de som lever på bidrag", i Fredrik Reinfeldts verklighetsbeskrivning.

Jag väljer att se Sverige som ett enat land. Ett land där det är tillåtet att ibland bidra lite mindre (när man studerar, för stunden blir sjuk eller arbetslös, eller när man blir förälder exempelvis) för att vi vet att vi gör det vi kan för att alla ska bidra med det de kan när de kan. Det finns en viktig poäng i mitt resonemang och det är att det ska finnas jobb för alla som kan jobba, det har det inte funnits, inte i Moderaternas Sverige, men inte heller i Socialdemokraternas. Men det är ett klart mer humant Sverige där man faktiskt tillåts snava lite ibland.

Det värsta är att den här attityden har blivit en okej inställning i vardagen. I valstugan i höstas fick jag höra av två killar att det inte finns någon fattigdom i Sverige idag, det finns bara människor som har svårt att hantera sin ekonomi. Det är liksom okej att förakta fattiga och utsatta människor. Det är en samhällsförändring som jag inte gillar.

Efter en skitjobbig natt med alldeles för lite sömn på grund av smärta i ryggen så kändes kvällen tung. Jag var trött och hade ont. Då kan ni förstå vilken glädje det var att få kliva ur min självömkan och istället hänga på Anna på årsmöte för Centrala S-föreningen (socialdemokraterna). Jag har flera gånger tänkt att jag ska ta mig iväg på ett möte men de har aldrig passat in i min kalender. Förrän ikväll. Lite (eller mycket) smörgåstårta och några skratt senare är jag hemma. Sjuk trött men nöjd. Nu återstår det att se om min rygg och jag kan hålla sams så jag får sova i natt.

Smärta i ryggen håller mig hemma från träning. Jävla skit. Jag var uppe halva natten och är helt slut nu. Jaja. Jag är i alla fall inte full.

Oj nu blev det mycket idag. Vill bara introducera en ny blogg i länklistan. Det är vårt allra senaste tillskott i klassen (ja de var några till faktiskt) men ändå, här är: Veronica.
En dam helt i min smak så de följande två åren tillsammans blir spännande. Håll till godo.

Alla ni som kommit hit via facebook idag. Kom tillbaka imorgon. Om man vill kan man lägga min blogg som favorit. När jag uppdaterar så är det värt det. Det är en bra blogg!

En helt vanlig måndag. I kärlekens tecken. Inte i kommersialismens alla hjärtans dag-tecken. För jag "firar" inte. Inte heller känner jag mig ensam eller får singel-ångest. Istället känner jag kärlek, till mig själv, mina vänner, min familj och världen. Men helt utan att delta i en konsumeringshets som liknar prestation och krav mer än kärlek.

Det är fint. Fint att välja kärleken. Fint att jag kan vara lycklig helt för mig själv. Och fint att jag har så fina vänner omkring mig som balsamerar min själ.

Åh vad jag växer. Genom smärta och genom hårda betongväggar. Men också genom prövningar av och med andra människor. Det är inte alltid som jag kan känna tacksamhet, för processer i mig är oftast jävligt smärtsamma. Men idag finns där både och. Smärta och sorg. Men mest en känsla av att livet är helt jävla fantastiskt och en tacksamhet över att jag får vara med här!

Gabriel har tackat ja till nominering till SSU-ordförande. Det drar mig tillbaka till den tiden då SSU var nästan hela mitt liv. Vilken grej det var när det var dags att välja förbundsordförande. Hitills har ingen av de jag föredragit blivit vald. En sak som jag minns med smärta är den smutskastning och det skitsnack som alla kandidater utsattes för. Ibland sjönk man så lågt att jag skulle skämmas över att återberätta. Jag fick en klump i magen när jag såg att Gabriel kandiderar. Inte för att jag inte tror på honom, utan för att han förtjänar bättre än vad de tidigare kandidaterna har fått. Jag vet inte vems Gabriel motkandidat blir, SSU kanske har vuxit så pass att det blir flera kandidater än två? Hursomhelst så hoppas jag att alla som kandiderar möts med den respekt som de förtjänar. Om SSU menar allvar med att partiet måste förändras och förbättras så måste man gå före. Nu är det upp till bevis om SSU ska lyckas med det som de kräver av partiet, en öppen process där kandidaterna möts med respekt.

Vill SSU sen utöver detta på allvar bli en politisk kraft att räkna med i Sverige så väljer de Gabbe. Allt annat vore galenskap.

Klockan på bloggen går korrekt nu. Om någon undrar. Amelia kammar mig just nu och imorgon blir det kalas. Livet är fint!

För en stund sedan stod jag och kramade en hårig man med en mankhöjd på ca 150 cm. Han heter Ruter och är en häst. Sandras häst. Jag börjar upptäcka vad som ger krydda i mitt liv, vad som ger själen näring och vad jag ska göra mer. Förutom att umgås med mina vänner och min familj så är djur definitivt en krydda. Jag började drömma om en egen häst när jag var liten. Men jag har aldrig haft möjlighet att vara nära hästar. Nu tack vare Sandra får jag vara nära ibland och det är alldeles ljuvligt. Även om jag är rädd och okunnig. Min plan är i alla fall att köpa häst när jag är klar med min utbildning. Tills dess är jag så himla tacksam över att Sandra släpper in mig i sitt stall. För jag är en lite lyckligare människa när jag är i stallet än när jag är utanför. Det är fint!