Jag hade gått och lagt mig och skulle precis till att somna när jag insåg att tankarna som snurrade höll på att formuleras i ett viktigt blogginlägg.
Jag kom på att jag lider av en "omvärldsdepression" just nu. Kanske beror det på mitt eget ibland lite halvtaskiga mående eller inte men jag har fått lite nog. Det känns som att världen åker tåg jättejättejätte fort och jag vill hoppa av men kan inte. Istället försöker jag springa bakåt i vagnarna men hindras hela hela tiden.

Det handlar om plast, kemikalier, barnarbete och miljöförstöring om kapitalism, patriarkat och en längtan efter att få duga till som jag är. För den jag är.

I Palestina i somras så fick jag inte välja hur jag skulle klä mig, jag behövde skyla kroppen så jag tog några av de "fulaste" plaggen jag hade för de täckte mig rätt väl. När jag kom till Israel fanns inte det tvånget och jag fick panik, jag kände mig ful, blek och felklädd. Jag hade inget snyggt att sätta på mig som jag trivdes i. Jag sprang runt i butikerna och kämpade med mig själv. Å ena sidan är Israel det sista landet på jorden som jag vill handla i. Inte en krona vill jag bidra med till Israelska staten, å andra sidan kände jag mig så otrygg i hur jag såg ut att jag inte kände att jag hade ett val. Det blev en kompromiss med ett billigt linne som jag bara använde där. Alltså, känslan av att jag inte dög, var starkare, eller vann i alla fall över mina värderingar och min önskan att agera utifrån min egen moral.

Vi är galna. Vi håller på att förstöra vår jord och dödar varelser som lever här tillsammans med oss, för vaddå? För att vi ska vara "snygga"? Kemikalier i allting, otestade kemikalier som vi inte har en aning om vad de kommer att göra med oss och med våra barn.

Vi ska ha sköljmedel när vi tvättar, som går direkt ut i naturen och förstör. Vi jagar lyckan i ett plastigt utseende som är något annat. Någon annan. Vi våldför oss på oss själva genom att hela tiden säga att vi inte duger. Vi kan vara smalare, renare, snyggare, lukta bättre och klä oss snyggare. Vart sminket kommer ifrån, hur kläderna produceras och hur våra ungdomar mår, det rör oss inte så jättemycket i ryggen. I alla fall inte tillräckligt mycket för att vi ska vilja göra annorlunda.

Och vad handlar det om då? Jo det handlar förstås om pengar. Om att göra vinst, att profitera på att unga tjejer blir psykiskt sjuka av att försöka se ut som bloggerskor från stureplan. Om möjligheten att profitera på ett visst plagg eller den senaste ögonskuggan.

Jag har tröttnat på att mäta mig med omöjliga ideal. På att hela tiden jaga efter något annat, något som inte är jag. Jag orkar inte. Jag orkar inte försöka passa in. Jag orkar inte försöka sträva efter er bekräftelse.

Jag har fått nog.

Jag ger upp!