För du är där när ingen ser mig
Du är där när stormen yr
Du är där när natten skrämmer
Och du är där när dagen gryr
Och jag vill alltid ha dig nära
När som åren läggs till år
Och vad livet vill oss lära
Är att framtiden är vår
Världens bästa födelsedag. Jag älskar dig Camilla!
fredag 4 november 2011
Om sociala barnavårdsutredningar
Nu har jag tittat på hela Uppdrag Granskning och Debatt från i veckan. Jag har lyssnat en del på efterreaktionerna men inte hunnit se hela programmen tidigare. För er som eventuellt har missat handlar programmet om två barn som tvångsomhändertogs enligt lagen om vård av unga för att socialtjänsten fått in en anmälan om att pappan utsatt barnen för sexuella övergrepp. Det visade sig vara felaktigt och nu menar man att familjen kränkts genom agerandet från socialtjänst och rättsväsende.
Det är otroligt svårt att sakligt försöka reda ut, bena upp och bemöta det som framkom i Uppdrag granskning, för att UG är inte sakligt. De bygger upp en dramaturgi som får oss att reagera emotionellt istället för intellektuellt. För att bara nämna några exempel säger reportern flera gånger i programmet att föräldrarna misstänkts för övergrepp och medhjälp till sexuella övergrepp på sina EGNA barn. Med stark betoning på egna, för att vi ska reagera och tycka att det är fruktansvärt att bli misstänkt för övergrepp på sina EGNA barn. Men faktum är: Det finns föräldrar som begår övergrepp på sina egna barn. Även det behöver socialtjänsten utreda.
I det här vill jag inte ta ställning för rätt eller fel, jag vill bara exemplifiera att UG inte bara vill granska, de vill få oss att reagera starkt känslomässigt.
Ett annat exempel är att de tre-fyra gånger i programmet nämner att pappan fördes till rättegång med handfängsel. Detta för att vi ytterligare ska förstå vilken kränkning han utsattes för. Han var inte bara häktad utan fördes även bort i HANDFÄNGSEL! Fy fan, är det meningen att Svensson ska tänka. Men det vi inte tänker är att så fungerar kriminalvården i Sverige, och han var misstänkt för ett brott. Ett allvarligt brott.
Det här var en "välartad familj" fan vad jag hatar det uttrycket, men en man och en kvinna som de flesta i Sverige känner igen sig i. De bor superfint, är snygga, vältaliga, trevliga och känslosamma i TV. Men faktum är, att de fortfarande kan vara sexualförbrytare. Nu var de inte det, men jag kan inte se att de har blivit kränkta av rättsväsendet för att de har blivit utredda när de har blivit anmälda för ett brott. För så ska vårt rättsväsende fungera tycker jag.
Det fanns uppenbara fel i polisens utredning som de också medgav, trots det lade sig inte känslostormen. Varför? För att vi hade önskat att socialtjänst och polis inte skulle ha tagit anmälan om sexuella övergrepp på allvar? De var oskyldiga, hon som genomförde samtalet med flickan medgav när hon sett filmen att hon gjorde fel, de dömdes inte. Så långt allt väl.
När det gäller socialtjänstens utredningsförfarande. Om en anmälan kommer in om att ett barn far illa är socialtjänsten tvungen att agera. Agera innebär sällan tvångsomhänderta. Men om misstanken är så pass stark att man misstänker att barnens hälsa eller utveckling löper påtaglig risk att skadas och man bedömer att man inte kan avvakta rättens beslut för att barnen riskerar att skadas mer finns lagligt stöd för att tvångsomhänderta. Skälet till att man inte pratar med föräldrarna först kan vara ur skyddsaspekt för barnen.
I en förhandsbedömning, som är första steget innan utredning, får socialtjänsten inte kontakta andra än anmälaren och den anmälan rör. Man får inte ringa runt till släkt, vänner, dagis eller andra instanser. Av respekt för den enskildes integritet. När man sen inleder en utredning har man möjlighet att inhämta de uppgifter man behöver för att kunna göra en saklig utredning. I det här fallet verkar det finnas en del brister i utredningen, det gör det nog i många utredningar, men därmed inte sagt att agerandet i sig var felaktigt.
Jag tänker på den hårda tonen mot socialtjänsten, jag tycker att det är bra att socialtjänsten granskas. Det tycker de flesta inom socialtjänsten. Jag tycker att det är en demokratisk vinst också att socialtjänsten granskas av media (som inte granskar dem utifrån lagstiftning) för att de ska bli bättre på alla områden. Det här tror jag de flesta socionomer håller med om. Däremot behöver kritiken vara rimlig, korrekt och saklig. Det är inte sakligt att granska ett beslut utifrån föräldrarnas perspektiv när beslutet är fattat utifrån barnens perspektiv. Lagstiftningen är inte till för att skydda föräldrarna och det tycker jag är bra.
De förhållanden som framkom som jag tyckte verkade vara felaktigheter (kom ihåg nu att jag inte läst utredningen utan detta är bara utifrån TV) var förstås att man inte mer kritiskt granskade polisförhören. Sen vet jag inte vilka kontakter man tog i utredningen och vilka personer och instanser som har kommit till tals i den, så det är omöjligt för mig att uttala mig om.
Att göra sociala barnavårdsutredningar är det absolut svåraste man kan göra inom socialtjänsten. Ingen är absolut perfekt i sitt yrke. Men jag tror att socialarbetarkåren utvecklas, jag tror att man blir bättre på att göra utredningar även om vi aldrig kommer att bli perfekta. Jag hoppas att socialtjänsten alltid kommer att utvecklas i alla fall.
Sen behövs forskare som Bo Edvardsson (som var med i Debatt) som kan föra ut till socialsekreterarna var det brister, så att de kan fortsätta att bli bättre. Men det betyder inte att det är allt igenom dåligt. Den svartvita onyanserade bilden köper jag inte, långt ifrån.
Socialtjänsten har att göra en utredning, förvaltningsrätten har att fatta beslut. Förvaltnníngsrätten beslöt att barnen inte skulle omhändertas, det betyder inte att socialtjänsten skulle gjort annorlunda. Det är som att säga att en polisutredning var helt fel för att personen inte dömdes i rätten. Finns en misstanke ska en utredning göras. För barnens skull.
Sen blir det konstigt i debatten när journalister är okunniga i ämnet de granskar. UG hade ingen information om hur lagstiftningen ser ut, men mycket kritik mot agerandet. UG var som en enda röra av missnöje, men det var aldrig riktigt tydligt vart man tyckte att felet hade begåtts. Det som flest gånger har betonats var att man omhändertog efter ett enda samtal. Och det tycker inte jag är felaktigt. Inte när man misstänker att barn utsätts för övergrepp. Sen får man gärna sakligt och kritiskt granska förfarandet. Det är viktigt. Men den här emotionella stormen är inte rimlig.
Det är otroligt svårt att sakligt försöka reda ut, bena upp och bemöta det som framkom i Uppdrag granskning, för att UG är inte sakligt. De bygger upp en dramaturgi som får oss att reagera emotionellt istället för intellektuellt. För att bara nämna några exempel säger reportern flera gånger i programmet att föräldrarna misstänkts för övergrepp och medhjälp till sexuella övergrepp på sina EGNA barn. Med stark betoning på egna, för att vi ska reagera och tycka att det är fruktansvärt att bli misstänkt för övergrepp på sina EGNA barn. Men faktum är: Det finns föräldrar som begår övergrepp på sina egna barn. Även det behöver socialtjänsten utreda.
I det här vill jag inte ta ställning för rätt eller fel, jag vill bara exemplifiera att UG inte bara vill granska, de vill få oss att reagera starkt känslomässigt.
Ett annat exempel är att de tre-fyra gånger i programmet nämner att pappan fördes till rättegång med handfängsel. Detta för att vi ytterligare ska förstå vilken kränkning han utsattes för. Han var inte bara häktad utan fördes även bort i HANDFÄNGSEL! Fy fan, är det meningen att Svensson ska tänka. Men det vi inte tänker är att så fungerar kriminalvården i Sverige, och han var misstänkt för ett brott. Ett allvarligt brott.
Det här var en "välartad familj" fan vad jag hatar det uttrycket, men en man och en kvinna som de flesta i Sverige känner igen sig i. De bor superfint, är snygga, vältaliga, trevliga och känslosamma i TV. Men faktum är, att de fortfarande kan vara sexualförbrytare. Nu var de inte det, men jag kan inte se att de har blivit kränkta av rättsväsendet för att de har blivit utredda när de har blivit anmälda för ett brott. För så ska vårt rättsväsende fungera tycker jag.
Det fanns uppenbara fel i polisens utredning som de också medgav, trots det lade sig inte känslostormen. Varför? För att vi hade önskat att socialtjänst och polis inte skulle ha tagit anmälan om sexuella övergrepp på allvar? De var oskyldiga, hon som genomförde samtalet med flickan medgav när hon sett filmen att hon gjorde fel, de dömdes inte. Så långt allt väl.
När det gäller socialtjänstens utredningsförfarande. Om en anmälan kommer in om att ett barn far illa är socialtjänsten tvungen att agera. Agera innebär sällan tvångsomhänderta. Men om misstanken är så pass stark att man misstänker att barnens hälsa eller utveckling löper påtaglig risk att skadas och man bedömer att man inte kan avvakta rättens beslut för att barnen riskerar att skadas mer finns lagligt stöd för att tvångsomhänderta. Skälet till att man inte pratar med föräldrarna först kan vara ur skyddsaspekt för barnen.
I en förhandsbedömning, som är första steget innan utredning, får socialtjänsten inte kontakta andra än anmälaren och den anmälan rör. Man får inte ringa runt till släkt, vänner, dagis eller andra instanser. Av respekt för den enskildes integritet. När man sen inleder en utredning har man möjlighet att inhämta de uppgifter man behöver för att kunna göra en saklig utredning. I det här fallet verkar det finnas en del brister i utredningen, det gör det nog i många utredningar, men därmed inte sagt att agerandet i sig var felaktigt.
Jag tänker på den hårda tonen mot socialtjänsten, jag tycker att det är bra att socialtjänsten granskas. Det tycker de flesta inom socialtjänsten. Jag tycker att det är en demokratisk vinst också att socialtjänsten granskas av media (som inte granskar dem utifrån lagstiftning) för att de ska bli bättre på alla områden. Det här tror jag de flesta socionomer håller med om. Däremot behöver kritiken vara rimlig, korrekt och saklig. Det är inte sakligt att granska ett beslut utifrån föräldrarnas perspektiv när beslutet är fattat utifrån barnens perspektiv. Lagstiftningen är inte till för att skydda föräldrarna och det tycker jag är bra.
De förhållanden som framkom som jag tyckte verkade vara felaktigheter (kom ihåg nu att jag inte läst utredningen utan detta är bara utifrån TV) var förstås att man inte mer kritiskt granskade polisförhören. Sen vet jag inte vilka kontakter man tog i utredningen och vilka personer och instanser som har kommit till tals i den, så det är omöjligt för mig att uttala mig om.
Att göra sociala barnavårdsutredningar är det absolut svåraste man kan göra inom socialtjänsten. Ingen är absolut perfekt i sitt yrke. Men jag tror att socialarbetarkåren utvecklas, jag tror att man blir bättre på att göra utredningar även om vi aldrig kommer att bli perfekta. Jag hoppas att socialtjänsten alltid kommer att utvecklas i alla fall.
Sen behövs forskare som Bo Edvardsson (som var med i Debatt) som kan föra ut till socialsekreterarna var det brister, så att de kan fortsätta att bli bättre. Men det betyder inte att det är allt igenom dåligt. Den svartvita onyanserade bilden köper jag inte, långt ifrån.
Socialtjänsten har att göra en utredning, förvaltningsrätten har att fatta beslut. Förvaltnníngsrätten beslöt att barnen inte skulle omhändertas, det betyder inte att socialtjänsten skulle gjort annorlunda. Det är som att säga att en polisutredning var helt fel för att personen inte dömdes i rätten. Finns en misstanke ska en utredning göras. För barnens skull.
Sen blir det konstigt i debatten när journalister är okunniga i ämnet de granskar. UG hade ingen information om hur lagstiftningen ser ut, men mycket kritik mot agerandet. UG var som en enda röra av missnöje, men det var aldrig riktigt tydligt vart man tyckte att felet hade begåtts. Det som flest gånger har betonats var att man omhändertog efter ett enda samtal. Och det tycker inte jag är felaktigt. Inte när man misstänker att barn utsätts för övergrepp. Sen får man gärna sakligt och kritiskt granska förfarandet. Det är viktigt. Men den här emotionella stormen är inte rimlig.
torsdag 3 november 2011
Veckan med stjärnglans
Imorgon fyller jag år. I mig finns en känsla av stjärnglans och magi inför födelsedagen, det har det alltid gjort. Det är samma sak med julen. Kontrasten har tidigare varit total eftersom att de här dagarna oftast gav ångest när jag var liten och ung vuxen. Men på senare år har jag gjort om dem till att bli fina och magiska och precis så som jag vill ha dem. Eller i alla fall födelsedagen, jag jobbar fortfarande på det där med julen. Jag älskar att ha en födelsedagsvecka. Varje gång jag ser vilket datum det är blir jag pirrig i magen och tänker att snart är det dags. Och nu är det verkligen snart dags. Jag ser verkligen fram emot att få fira dagen jag föddes.
Jag ser fram emot en ganska lugn födelsedag med kalasfix med svägis och häng med bästis och liten gudson. Och sen ser jag förstås fram emot lördagen som innebär bakning med bästa Anna och Amelie och sedan kalas med familj, släkt och vänner.
Jag tror att det som gjort knepet är att jag inte längre förväntar mig saker. När jag var liten blev jag besviken för att min pappa och min mormor glömde bort att jag fyllde år och för att vi sällan hade råd att få mycket eller dyra presenter, eller ha stora kalas.
Nu har jag givit upp med mormor, pappa finns inte och presenter är inget jag behöver längre. Istället har det varit viktigt för mig att få ha alla jag bryr mig om nära, och det får jag! Jag känner mig så lycklig när jag tänker på alla vänner som kommer!
Det är riktig lycka!
Jag ser fram emot en ganska lugn födelsedag med kalasfix med svägis och häng med bästis och liten gudson. Och sen ser jag förstås fram emot lördagen som innebär bakning med bästa Anna och Amelie och sedan kalas med familj, släkt och vänner.
Jag tror att det som gjort knepet är att jag inte längre förväntar mig saker. När jag var liten blev jag besviken för att min pappa och min mormor glömde bort att jag fyllde år och för att vi sällan hade råd att få mycket eller dyra presenter, eller ha stora kalas.
Nu har jag givit upp med mormor, pappa finns inte och presenter är inget jag behöver längre. Istället har det varit viktigt för mig att få ha alla jag bryr mig om nära, och det får jag! Jag känner mig så lycklig när jag tänker på alla vänner som kommer!
Det är riktig lycka!
Det värsta med härskartekniker...
Igår klev jag in i en twitterdebatt mellan Linus Bylund (SD) och Soran Ismail. Mitt inlägg var inte alls sakligt, det erkänner jag gärna (det var inte meningen heller). Bylund mötte det med att kalla mig ointelligent. När jag svarade slutade han svara mig och började vända sig mot Soran Ismail och lägga ansvaret för mina tweets på honom (jag var ett puckat Soran-fan). Han inte bara förminskade mig, han ignorerade alltså mig och skrev om mig istället för till mig. Jag skrattade förstås bara först och tyckte att det var superlöjligt och ganska kul (och det bekräftade bara samtliga mina fördomar om SD-politiker). Men senare under dagen kom jag på mig själv flera gånger med att tänka små tankar om att "jag skulle varit tyst", att "jag gjorde bort mig" och att "det var ju en låg nivå på mina tweets".
Jag klarar mig utan Linus Bylunds bekräftelse, det handlar inte om det. För mig blir det tydligt hur väl härskartekniker fungerar, och hur starka vi måste vara när vi utsätts för dem. Jag drogs tillbaka till den unga SSU:aren som kämpade för att få duga och få bekräftelse från framför allt manliga SSU:are och partister. Ofta klappade de mig på huvudet och tyckte att jag var gullig. Då blev jag ännu mer arg och ännu mer förminskad. Jag minns väl de första manliga kollegorna som bara lyssnade på mig som vilken sosse som helst. Som tog för givet att jag hade kunskaper i de frågor jag uttryckte mig i och behandlade mig som en kompetent person. För det var inte min erfarenhet tidigare. Då började jag växa.
Det värsta med härskartekniker är att de fungerar.
Jag klarar mig utan Linus Bylunds bekräftelse, det handlar inte om det. För mig blir det tydligt hur väl härskartekniker fungerar, och hur starka vi måste vara när vi utsätts för dem. Jag drogs tillbaka till den unga SSU:aren som kämpade för att få duga och få bekräftelse från framför allt manliga SSU:are och partister. Ofta klappade de mig på huvudet och tyckte att jag var gullig. Då blev jag ännu mer arg och ännu mer förminskad. Jag minns väl de första manliga kollegorna som bara lyssnade på mig som vilken sosse som helst. Som tog för givet att jag hade kunskaper i de frågor jag uttryckte mig i och behandlade mig som en kompetent person. För det var inte min erfarenhet tidigare. Då började jag växa.
Det värsta med härskartekniker är att de fungerar.
onsdag 2 november 2011
Om varför jag inte kommer vilja jobba med mitt yrke
Det är faktiskt så illa. Anledningen till att det är illa är för att det inte är av olust som jag känner att det kan bli svårt för mig i framtiden att jobba inom socialtjänsten, det är på grund av de politiska besluten som fattas. Det är nämligen så att det kallare samhällsklimatet även har nått socialtjänsten. Socialtjänsten ställer krav på medicinskt underlag och tittar på arbetsförmåga. Om du har arbetsförmåga och inte följer planering kan du bli av med ditt försörjningsstöd. Jag tycker inte att det här är dåligt. För vissa. Vissa individer behöver ha den typen av krav på sig.
Det som gör mig livrädd är att det nu börjar pratas om från Alliansregeringens sida att det ska gälla samtliga som uppbär ekonomiskt bistånd. Idag är det alltå (i teorin i alla fall) upp till en (i bästa fall) utbildad och yrkeskunnig socialsekreterare att göra upp en planering för förändring. För de flesta är målet jobb, en del som står långt från arbetsmarknaden har andra mål först, det kan exempelvis handla om drogfrihet och så vidare. Men poängen är att det är kunniga socialarbetare som tillsammans med klienten avgör vilka steg som bör tas.
Det kan inte vara ett generellt politiskt beslut som ska gälla alla!
För alla fixar inte de kraven. Alla har inte förmågan, inte alltid i alla fall. Att då dra in försörjningsstödet och hänvisa människor till de ideela organisationernas välgörenhetsarbete är inte värdigt ett välfärdsland som Sverige. Här ser vi till att människor har mat på bordet och tak över huvudet först, sedan erbjuder vi stöd till förändring.
Att tro att det bästa sociala förändringsarbetet handlar om att ge avslag på ekonomiskt bistånd är ett hån mot alla yrkeskunniga, engagerade och utbildade socialarbetare. Om man istället testade att minska arbetsbelastningen för de som arbetar med ekonomiskt bistånd och ger dem förutsättningar för att bedriva ett kvalificerat socialt arbete, skulle färre bli långvarigt beroende av försörjningsstöd. Det är jag säker på. Och vi skulle kunna lyckas med det utan att dra undan mattan för redan utsatta människor.
Om den här förändringen skulle bli verklighet kan jag inte jobba med ekonomiskt bistånd. Jag kan inte utbilda mig i sju terminer för att sedan vara otrogen mot mina ideal och mina värderingar. Det går inte.
Det som gör mig livrädd är att det nu börjar pratas om från Alliansregeringens sida att det ska gälla samtliga som uppbär ekonomiskt bistånd. Idag är det alltå (i teorin i alla fall) upp till en (i bästa fall) utbildad och yrkeskunnig socialsekreterare att göra upp en planering för förändring. För de flesta är målet jobb, en del som står långt från arbetsmarknaden har andra mål först, det kan exempelvis handla om drogfrihet och så vidare. Men poängen är att det är kunniga socialarbetare som tillsammans med klienten avgör vilka steg som bör tas.
Det kan inte vara ett generellt politiskt beslut som ska gälla alla!
För alla fixar inte de kraven. Alla har inte förmågan, inte alltid i alla fall. Att då dra in försörjningsstödet och hänvisa människor till de ideela organisationernas välgörenhetsarbete är inte värdigt ett välfärdsland som Sverige. Här ser vi till att människor har mat på bordet och tak över huvudet först, sedan erbjuder vi stöd till förändring.
Att tro att det bästa sociala förändringsarbetet handlar om att ge avslag på ekonomiskt bistånd är ett hån mot alla yrkeskunniga, engagerade och utbildade socialarbetare. Om man istället testade att minska arbetsbelastningen för de som arbetar med ekonomiskt bistånd och ger dem förutsättningar för att bedriva ett kvalificerat socialt arbete, skulle färre bli långvarigt beroende av försörjningsstöd. Det är jag säker på. Och vi skulle kunna lyckas med det utan att dra undan mattan för redan utsatta människor.
Om den här förändringen skulle bli verklighet kan jag inte jobba med ekonomiskt bistånd. Jag kan inte utbilda mig i sju terminer för att sedan vara otrogen mot mina ideal och mina värderingar. Det går inte.
tisdag 1 november 2011
Kvinnlighet?
Hanin har en gång önskat att jag ska börja använda mig av rubriker igen. Jag provar.
När jag var yngre (det här har inte alls med ålder att göra, men ordet förut låter som om det var nyss..) använde jag ofta skor med höga klackar. Jag la ganska mycket pengar på att blondera mitt hår och tid på att "se bra ut".
Sen när jag gick ner mig mer emotionellt slutade jag. Jag gick upp massor av kilon och tappade intresset för mitt utseende. Eller så här. Jag gav upp eftersom att jag ändå aldrig trivdes med mig själv. Det spelade ingen roll längre.
Nu, fyra år efter mitt uppvaknande, är jag en annan person. Mina värderingar, som jag hade då också men inte kunde leva upp till, har ramlat ner i magen och är idag en del av hela mig, inte bara intellektuellt. Jag har en annan trygghet och känner inte längre att mitt värde främst ligger i min knullbarhetsfaktor.
Trots det har jag haft någon idé om att det är meningen att jag ska tillbaka till min forntida kvinnlighet. Den som jag i alla fall själv tyckte att jag hade. Ibland. Eller som jag försökte pressa fram. För nu när jag är "frisk" så ska jag väl vara "normal"?
Idag testade jag ett par högklackade skor jag haft en gång tidigare. Jag ville ha dem för att känna mig fin på en tillställning i vinter. Jag tänkte att det är bäst att börja träna så att jag vänjer mig och inte får så ont när det är dags. Jag satte på mig dem och gick fram och tillbaka till affären, en sak är säker. Det är inte jag. Inte någonstans. Jag får ont, de är obekväma, jag kan inte gå ordentligt, inte rakt och inte fort. Det känns mest bara helt fel.
Och så skrattar jag lite för mig själv. Jag behöver inga klackar för att känna mig vacker. Jag behöver inte passa in i någon annans ram för vad en kvinna är. Jag är jag och det räcker gott och väl.
Det där med kvinnlighet kan någon annan ägna sig åt. Jag nöjer mig med att vara jag.
När jag var yngre (det här har inte alls med ålder att göra, men ordet förut låter som om det var nyss..) använde jag ofta skor med höga klackar. Jag la ganska mycket pengar på att blondera mitt hår och tid på att "se bra ut".
Sen när jag gick ner mig mer emotionellt slutade jag. Jag gick upp massor av kilon och tappade intresset för mitt utseende. Eller så här. Jag gav upp eftersom att jag ändå aldrig trivdes med mig själv. Det spelade ingen roll längre.
Nu, fyra år efter mitt uppvaknande, är jag en annan person. Mina värderingar, som jag hade då också men inte kunde leva upp till, har ramlat ner i magen och är idag en del av hela mig, inte bara intellektuellt. Jag har en annan trygghet och känner inte längre att mitt värde främst ligger i min knullbarhetsfaktor.
Trots det har jag haft någon idé om att det är meningen att jag ska tillbaka till min forntida kvinnlighet. Den som jag i alla fall själv tyckte att jag hade. Ibland. Eller som jag försökte pressa fram. För nu när jag är "frisk" så ska jag väl vara "normal"?
Idag testade jag ett par högklackade skor jag haft en gång tidigare. Jag ville ha dem för att känna mig fin på en tillställning i vinter. Jag tänkte att det är bäst att börja träna så att jag vänjer mig och inte får så ont när det är dags. Jag satte på mig dem och gick fram och tillbaka till affären, en sak är säker. Det är inte jag. Inte någonstans. Jag får ont, de är obekväma, jag kan inte gå ordentligt, inte rakt och inte fort. Det känns mest bara helt fel.
Och så skrattar jag lite för mig själv. Jag behöver inga klackar för att känna mig vacker. Jag behöver inte passa in i någon annans ram för vad en kvinna är. Jag är jag och det räcker gott och väl.
Det där med kvinnlighet kan någon annan ägna sig åt. Jag nöjer mig med att vara jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)