Jag har inte sett programmet tidigare men har nu tittat igenom de två första avsnitten och mina känslor är lite överallt.
Först, Linnea. Vackra, fina, kloka Linnea som inte alls ser vilket värde hon har. Jag grät mig igenom slutet av andra programmet. Jag blev otroligt berörd av hennes historia.
Jag har inte varit i närheten av där hon är praktiskt, men en bit på vägen känslomässigt och känner igen mig i en del av det hon berättar. Att inte vara sams med sig själv, att känna sig gammal i kropp och själ fast man till åren är ung. Känslan av att inte vara värd något, att vara onormal, annorlunda. Att inte höra hemma bland "normala människor". Så kände jag det också.
Min andra reflektion handlar om programidén som sådan, och dess genomförande. Jag kan inte tänka annat, än så länge, än att Kanal 5 och Arga snickaren utnyttjar utsatta människor för sina egna behov. Kanal 5 har ju behovet att tjäna pengar. Arga snickaren verkar ha ett annat. Jag vet inte hur många gånger i programmet han sa "jag vill" när han pratade om Linneas framtid. Vad Linnea vill verkar vara sekundärt för honom. Det är hans egna behov av att få "hjälpa" som styr.
Att helt utan social eller psykologisk utbildning ge sig in i att försöka hjälpa människor till drogfrihet kan bli katastrofalt. Om han tror att man rehabiliterar narkomaner genom att säga "det här håller inte, förstår du väl?" är inte bara naivt och okunnigt, det är dessutom moraliserande på ett sätt som inte stärker, stöttar eller hjälper.
Vad händer med de människor som inte kommer att bli drogfria efter serien? De lever med ytterligare skam av inte bara ännu ett misslyckande, utan dessutom ett offentligt sådant.
Jag ska med spänning se också de efterföljande avsnitten. Jag hoppas att jag ändrar uppfattning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar