Jag gick med i SSU 1997. Jag var 13 år och hade blivit förbannad över att min kompis som hade syrianskt ursprung inte vågade gå ut på kvällarna på vår stadsdel, på grund av nazister som härjade.
Antirasismen var min första riktiga hjärtefråga.
Efter en tid i SSU började vi prata mer om feminism. 2001 hade vi ett tema-år som helt handlade om feminism. Jag (och flera med mig) fick massor med utbildningar av genusvetare och samhällsengagerade som lärde oss om patriarkatet och könsnormer. Om maktordningar och om genus.
Jag blev såld.
Jag kunde ju känna igen mig. När de berättade om skuldbeläggande av tjejers sexualitet kunde jag direkt härleda det till de taskiga och påhittade rykten som spridits om mig och mina sexvanor under uppväxten.
När de berättade om att vi fostras in i våra kön kunde jag känna igen det från när jag var liten och inget hellre ville än följa med pappa och brorsan på fotboll. Men på grund av att jag var den enda tjejen förväntades jag istället vara med min farmor och leka med dockor. Inget ont om min farmor, hon är en fantastisk kvinna. Men just då ville jag hellre gå på fotboll.
Frågor som rörde frigörelse från normer kom att ligga närmast mitt hjärta. Feminismen och antirasismen förstås men också frågor som rörde diskriminering av personer med en annan sexuell läggning än heterosexuell.
Jag fick dock lära mig tidigt att som tjej räckte inte det. Att vara tjej och välja normkritiken innebar att jag och mina hjärtefrågor förminskades och förlöjligades. Av andra SSU-kompisar och andra inom arbetarrörelsen.
Jag minns när jag hade fått frågan inför valet 2002 om jag ville kandidera till landstingsfullmäktige. Jag hade berättat för en SSU-kompis att jag hade tackat nej och han skrattade och sa: ja hur hade det sett ut. Johanna i landstinget liksom.
Jag stod bara tyst och tittade på honom. Vad menade han? Skulle inte jag kunna bli landstingspolitiker? Jag förstod inte. Men jag förstod ändå på något sätt. Det var inte min typ av frågor. Där behövdes mer hjärna och mindre hjärta. Mer man mindre kvinna.
Jag märkte allt oftare att den här typen av värderingar vädrades. Feminismen var liksom politiken bimbofråga. Om jag skulle tas på allvar som politiker behövde jag profilera mig i andra frågor. Också.
Mikael Damberg som då var förbundsordförande för SSU gjorde otroligt mycket för socialdemokratins feministiska utveckling. Han hyllades för att han, som man, tog tag i frågan och diskuterade den med brinnande passion hela året. Att han var man var ett tungt vägande argument. Det var nog viktigare än att han var feminist, när jag tänker efter.
Det är med de här erfarenheterna i ryggsäcken jag läser Åsa Petersens "Mitt queera hjärta". Och jag smälter. För att jag påminns om att vi är fler. Det finns några till som vågar välja normkritiken. Som vågar säga att det här är en av vår tids viktigaste frågor.
För normer handlar om makt. De som står utanför normen förvägras inte bara rätten att vara sig själva, de nekas också makt. De, eller vi, får inte på lika villkor delta i de samhällsförändrande besluten och vi får inte på lika villkor makt att förändra våra liv. Det är ett demokratiskt problem
Jag tänker inte mer gå med nacken böjd för att jag vågar diskutera det samhällsförtryck som finns mot olika grupper. Jag kan idag le åt de som tror att det diskvalificerar mig intellektuellt från att tänka och tycka i andra frågor.
Jag behöver inte längre be om ursäkt för att jag har valt normkritiken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar