En antirasistisk idéutveckling

Idag är det ett år sedan rasismen visade sitt allra fulaste ansikte i Norge.

En person, en rasist dödade 69 unga socialdemokrater på ön Utoya utanför Oslo.

De dödades för att de var just det. Socialdemokrater. Socialdemokrater och därmed antirasister.

För socialdemokrati är en antirasistik idé. En idé om att vi människor är mer lika än olika. Att det är genom att betrakta varandra som jämlikar som vi bäst bygger samhället starkt. För alla.

Det här är en provocerande uppfattning för den som har en åskådning som innebär att vi människor har så stora särarter att vi inte kan leva tillsammans. Som inte bara tycker att vi är olika, utan som tycker att vi är olika och därmed ojämlika.

Det är med sorg och oro som jag betraktar hur rasismen flyttar fram sina positioner i Europa. Rasistiska och främlingsfientliga partier flyttar in i de nationella parlamenten och den antirasistiska diskussionen flyttar tillbaka sina positioner. För när antirasism är självklart finns utrymme för en idéutveckling. Då är vi fria att pröva nya idéer och tankar. Men när själva idén om allas lika värde är hotad, tvingas vi antirasister tillbaka.

Sedan sverigedemokraterna har klivit in på den politiska arenan har diskussionen i sverige i stor utsträckning handlat om vem som är "svensk", om för eller emot mångkultur och om huruvida det finns "svenska muslimer" eller inte.

För mig rör sig den diskussionen helt på motståndarlagets planhalva. För jag är helt ointresserad av svenskhet. Svenskhet, liksom andra nationella identiteter är för mig konstruktioner som är skapade för att särskilja människor åt. Det har funnits tider när det har upplevt som absolut nödvändigt för att ena ett folk som levt med hot utifrån. Idag menar jag att det inte är det. Vi står inte inför hot från andra nationella identiteter, snarare är det idén om den nationella identiteten som är hotet.

För att ta mitt ansvar och försöka flytta fram den antirasistiska positionen skulle jag vilja lyfta en annan diskussion. Den om mångkulturens vara eller icke-vara.

Mångkultur lanserades som ett antirasistiskt begrepp, en idé om att människor från olika kulturer skulle kunna leva sida vid sida, utan att den ena skulle vara överlägsen den andra.

Jag är av en annan uppfattning. Eller av en tredje kanske. För om man med kultur menar att det skulle finnas en samling värderingar som om vilka det råder en konsensus inom en specifik etnisk grupp, är jag tveksam. Jag vet ingen etnisk grupp inom vilken det inte finns vitt skilda politiska uppfattningar och religiösa livsåskådningar. Jag vet heller ingen etnisk grupp som liksom unisont agerar på ett särskilt sätt.

Om man med kultur menar dans, sång, teater och mat, okej. Men det är sällan så starkt företrädande att det skulle betyda att vi behöver leva åtskiljda. Åtskiljda men sida vid sida. Jag menar att etniska kulturer är ytterligare ett sätt att särskilja oss människor från varandra. Att betrakta oss som mer olika än lika.

Märk väl, jag vet att olika inte behöver byta ojämlika. Men precis som när jag diskuterar kön, tror jag att det är genom att betona olikheterna som vi skapar, uprätthåller och legitimerar en maktordning. Att betona särarten reproducerar ojämlika maktstrukturer.

För att exemplifiera; jag har mycket mer gemensamt med en muslimskt troende feminist och socialdemokrat som är född i ett arabland, än med Jimmie Åkesson. Mycket mer. Men i ett system som bygger på idén om en etnisk mångkultur betraktas jag och Jimmie Åkesson som lika, bara för att vi är födda i samma land. Jag och Jimmie ska tydligen dela en uppsättning svenska värderingar.

Vilka är det? Jag kan faktiskt inte komma på en enda.

Jag tror inte på idén om mångkultur. Jag tror på ett samhälle där kollektivet omfattar alla. För det är bara så som individen kan bli verkligt fri. Fri från föreställningar om att vi skulle bära på värderingar och beteenden enbart baserade på vårt ursprung snarare än baserade på vår ideologiska utgångspunkt.

Jag är inte för demokrati för att jag är svensk. Anders Behring Breivik är på så sätt ett motbevis för sin egen tes. Om att idén om demokrati är nordisk, kristen eller västerländsk.

Jag tror att vi bäst hedrar de 69 mördade antirasisterna genom att sluta föra diskussionen på motståndarlagets planhalva. Genom att våga testa nya antirasistiska tankar och på så sätt lyfta diskussionen och arbeta mot en verklig antirasism. För när sverigedemokrater och rasister sätter dagordningen kommer vi aldrig framåt.