Singelskap

Jag läser äntligen underbara Åsa Petersens "Mitt queera hjärta". Det är en samling av hennes ledare i Aftonbladet under åren 2000-2010.

Det mesta är en bekräftelse på det jag tänker och tycker, politiskt. En sak träffade mig mer privat.

Åsa skrev 2001 om hur hon kom på sig själv, i ett samtal med en gammal klasskompis pappa, försvara och förklara varför hon inte har en kille.

Jag kände igen samtalet, och försöket att hitta en förklaring. "Jo men, äsch du vet, det är svårt att bli kär och få det att fungera".

Precis som Åsa tänker jag att något är snett när kärleken blir ett tvång, en norm.

Jag brukar ofta tänka att jag, som ensamlevande feminist, har det rätt enkelt. Jag behöver inte kämpa med att få en heterosexuell parrelation att fungera med mina värderingar om jämställdhet. Så har jag tänkt.

Men jag börjar mer inse att faktum är att det är nog att försöka känna att det är okej att vara en 28-årig singeltjej. Att det på riktigt är okej. Inte bara i väntan på.

Att jag är okej. Inte att jag har blivit över, eller misslyckats eller att det är synd om mig.

Mina känslor är mina, de kan ingen annan lastas för. Men faktum är att jag får frågan, om kille och barn. Senast i helgen gällde det huruvida jag skulle ha sällskap på det kommande bröllopet eller inte. Att jag sällskapar min bästa vän och hennes kärlek var liksom inte nog.

Jag vill gärna bli kär igen. Inte för att passa in i tvåsamhetsnormen eller för vad andra tycker. Utan för att jag vill ha den utmaningen det innebär att släppa en annan människa så nära, emotionellt. Jag vill testa det. Jag vill uppleva de känslorna som bara kommer av den intimiteten.

Men om jag inte kommer dit, om de känslorna inte uppstår, är det okej ändå. Jag kan ta hand om mig själv idag, praktiskt, ekonomiskt och emotionellt. Oavsett om samhället tänker annorlunda.

Att det skojas om att jag kommer bli en gammal nucka får mig att undra hur ofta mina singelkillkompisar får höra det?