Det snurrar av tankar efter gårdagens nyhet om att kommunstyrelsen i Västerås haft avtackningsmiddag på Tidö slott för 1300 kr/deltagare. Jag ska försöka att strukturera upp mina tankar.

Min magkänsla skriker nej nej nej när jag får höra hur våra folkvalda politiker väljer att helt obetänksamt festa loss på skattebetalarnas pengar. Det finns flera viktiga aspekter också förutom de rent ekonomiska. Generellt är jag rädd för att vi börjar få en politisk yrkeskår som tappar kontakten med kärnan i sina värderingar. Och det värsta av allt, glappet mellan väljarna och politikerna växer, och våra politiker skyller gärna det på media eller allra värst, på väljarna.

I höstas så kunde jag läsa på flera vänners statusuppdateringar om festen på Stockholms slott som kungafamiljen höll för riksdagens ledamöter. Jag hade tagit stöd i mina värderingar och tackat nej till en sådan tillställning om jag hade varit folkvald. Jag respekterar andras individuella val, det vill jag säga. Men det ger en knasig magkänsla hos mig att se att så många verkar tycka att det är helt oproblematiskt.

Vidare har vi kunnat läsa i lokaltidningen om de avgående riksdagsledamöternas inkomstgaranti. De får 80 % av underlaget (arvoden och vissa tillägg) första året sen minskar det beroende på tjänstgöringstid.

Jag tycker att det är okej att våra beslutsfattare tjänar bra. Jag har inga direkta synpunkter på arvodernas storlek. Om det stannade där. Men i riksdagen har man tillägsarvoden för typ allt (utöver grundarvodet på 56 000/mån).

Även de i kommunstyrelsen som är heltidsarvoderade tjänar bra!

Som enskilda händelser är det inte så allvarligt. Men när man lägger ihop privilegierna som våra politiker har så är det ett problem. Hur kan man förvänta sig att väljarna ska känna förtroende för några som lever i en värld så långt bort från majoriteten av väljarna?

Västerås stads socialsekreterare som utför en del av det viktiga arbete som kommunpolitikerna beslutar om, och som har en ingångslön på 21 500 kr åt sin julmiddag på kontoret med caterad mat och med egen medtagen dryck. Kan det kosta max 100 kr/person?

Det gäller att ärligt rannsaka sig själv, lyssna på sin magkänska.. Kan jag ärligt försvara det här inför en underbetald sjuksköterska som sliter häcken av sig på grund av underbemanning?
Då blir mitt svar nej.

Jag blev påmind på facebook av en vän som förlorat sin dotter. På lördag är det sju år sedan jag sist träffade min pappa. Det som slog mig nu var hur jäkla konstigt det är. I mars är det sju år sedan han dog. När det hände så trodde jag inte att jag skulle kunna leva vidare. Det gjorde så obeskrivligt jävla ont. Jag förstod inte hur det någonsin skulle kunna ljusna igen. Att världen rullade på kändes som ett skämt.
Idag känner jag sorgen och smärtan, men det är inte alls samma svarta avgrund. På något mysteriskt jäkla sätt så går det att leva vidare.
Sorg går inte att jämföra. Det är helt individuellt hur man reagerar. Men att det finns hopp, det går att dela.

Sitter vid en dator på socialkontor vuxen och har en förmiddag att "jobba" innan jag har julledigt i två dagar. De dagarna spenderas hemma hos mamma med iofs en del plugg. Sen ska jag tillbaka till Västerås på fredag för att jobba hela julhelgen.

Önskar er som snubblat in här en härlig julvecka!

Ibland är det som om mina känslor inte alls följer livet i övrigt. Som just nu. Jag har det hur roligt som helst på praktiken, gör det jag tycker är allra allra roligast, skrattar tillsammans med arbetskamrater vid lunchbordet. Och så fort jag känner efter så känner jag en stor stor sorg i bröstet. Jag har accepterat mer eller mindre att den finns där. Just nu verkar det mest vara mindre.

Och det är liksom som om det är värsta katastrofen att vara lite ledsen. Som om jag gör vad som helst bara folk inte ser att jag är ledsen. Speciellt här, de som jag inte känner. Det är nog så det är. Att jag inte vågar slappna av i mig själv. Då är det klart att det känns tyngre.

Hm. Spännande.

Fy. Jag orkar inte ta in terrordådet. Jag vill just nu låtsats om som att det inte har hänt coh jag orkar inte skriva det blogginlägget. Inte just nu.

Jag vill skriva om Sveriges mest underskattade yrkeskår istället. Nämligen socialsekreterarna. Ni som bor i Västerås kan känna er trygga med att det finns duktiga, engagerade och professionella socialsekreterare på alla kontoren i stan. I alla fall de jag har träffat. Det är fantastiskt att se hur socialt arbete kan vara utformat och hur bra det kan bli när det är en engagerad socialsekreterare. Det är coolt.

Nu dusch och sen säng.

Uppdrag granskning visade i kväll exklusiva videoupptagningar från Ship to Gaza konvojen. Bilder visar hur Israeliska flottan åker mot första båten och skjuter, utan att ens ha gjort ett försök att prata med dem, i mörker på internationellt vatten. Sen visar den hur de båda sidorna använder våld mot varandra men förstås är det Israel som står för det tunga våldet. Det är ju de som är beväpnade. FN:s rapport visar att Israel använde ett kraftigt övervåld och att ingripandet var olagligt. Israel säger att det är ett skämt och vägrar ta åt sig. Där stannar det. 10 människor dog och ingen ställs tillsvars för det.

Jag blir ledsen. Ledsen för att det är så hemskt. Det handlar om människor, människor som är avskurna från resten av världen. Utsatta för en olaglig ockupation och som lever med en otroligt taskig standard. Ingen vet egentligen hur det ser ut med tillgång till bland annat mat och medicin för Israel släpper inte in någon.

Och så var det ett gäng aktivister som ville visa de här människorna att de inte är ensamma. Det finns andra som stöttar deras frihetskamp. Och de kidnappas och deras uppdrag avbryts militärt. Och världen kan inte ens enas om att det inte är okej. Jag tycker att det är sorgligt.

Idag fick jag träffa en kvinna som ligger efter sju månader med hyran. Hennes förmåga att hålla ordning på ekonomin rasade när hon fick meddelande av sönernas skola att deras skolgång inte fungerade alls. Då rasade hennes ork. Nu är hon aktuell hos socialtjänsten och ska få hjälp att lösa situationen innan den förvärras.

Jag triv så himla himla bra. Det känns så himla himla rätt att jag om två år ska få möta dessa människor i syfte att försöka vara en liten del av deras livsresa. Att kanske kunna bidra. Att i alla fall få gå bredvid, så att de slipper gå själva. Det är nog mest så jag ser på socialsekreterarrollen. Beroende på förstås vart i myndighetsutövningen man befinner sig. Handlar det om LVM så är det nog få klienter som uppfattar att man går bredvid. Men det jag menade var att jobbet är inte att göra istället för klienten, att lösa deras situation eller ens att "fixa" klienten. Allt det ska klienten göra själv, om klienten vill. Jag kan gå bredvid och informera om olika vägar, men inte gå vägen istället för.

Det enda tråkiga är att det känns som att det är lång tid kvar. Det är tur att jag trivs så bra med plugget ;)

Med ett leende på läpparna avslutar det här klippet min kväll.

Jag är hemma hos min bror och hans kärlek. Vi tittar på "Eclipse". Fast jag tog mig en bloggpaus. Jag ska barnvakta från tidig morgon så då sover jag här. Vi ska julbaka. Älsklingarna får leka med pepparkaksdegen medans jag gör lussebullar.

Det börjar kännas i kroppen att julen närmar sig. Juldagen 2003 var sista gången jag träffade pappa innan han dog i mars 2004. Hans dödsdag och födelsedag känns inte alls. Det är juldagen som finns kvar i mig. På riktigt så känns sorgen fysiskt i hela kroppen.
Jag tycker att döden är så jäkla orättvis. Även om det blir sju år sedan pappa dog så är jag fortfarande arg över att han togs ifrån oss. Jag älskar Gud men jag är inte alltid överens med hens vilja.

Pappa har i alla fall fått en plats i min lägenhet nu. Jag har tagit upp kortet som vi hade på hans kista på begravningen och ställt den bredvid bilder på mig från när jag var barn. Det är fint. Han finns kvar då på något sätt, nära.

Jag har landat i soffan kan man säga. Eller i soffan/sängen. Sovmorgon är alldeles ljuvligt! Om ett par timmar ska jag ta mig till bussen mot e-tuna för att göra en roadtrip med Petra. Men tills dess ska jag bara slappa järnet. Tre helt lediga dagar! Om ni visste hur härligt det känns!

Fick precis se att jag klarade förra tentan vi skrev. Mina tentareaktioner är så roliga. Först så blir jag lättad över att jag klarat den, sen kollar jag efter VG. Om jag inte fått det så blir jag lite besviken. Sen när jag har fått smälta det lite så kommer en känsla av lättnad och frid i magen. För det innebär att den kursen är avklarad och lämnad bakom. Och det är skönt.

När jag tänker efter så blir jag stolt också. Jag var i Palestina, gjorde en heltidsvalrörelse och var på sorgevecka. Allt detta samtidigt som jag läste kursen på heltid. Så ett G är riktigt jäkla bra!