Bearbetar. Mycket. Och jag har hittat en riktning. Det är bra.

Jag hade gått och lagt mig och skulle precis till att somna när jag insåg att tankarna som snurrade höll på att formuleras i ett viktigt blogginlägg.
Jag kom på att jag lider av en "omvärldsdepression" just nu. Kanske beror det på mitt eget ibland lite halvtaskiga mående eller inte men jag har fått lite nog. Det känns som att världen åker tåg jättejättejätte fort och jag vill hoppa av men kan inte. Istället försöker jag springa bakåt i vagnarna men hindras hela hela tiden.

Det handlar om plast, kemikalier, barnarbete och miljöförstöring om kapitalism, patriarkat och en längtan efter att få duga till som jag är. För den jag är.

I Palestina i somras så fick jag inte välja hur jag skulle klä mig, jag behövde skyla kroppen så jag tog några av de "fulaste" plaggen jag hade för de täckte mig rätt väl. När jag kom till Israel fanns inte det tvånget och jag fick panik, jag kände mig ful, blek och felklädd. Jag hade inget snyggt att sätta på mig som jag trivdes i. Jag sprang runt i butikerna och kämpade med mig själv. Å ena sidan är Israel det sista landet på jorden som jag vill handla i. Inte en krona vill jag bidra med till Israelska staten, å andra sidan kände jag mig så otrygg i hur jag såg ut att jag inte kände att jag hade ett val. Det blev en kompromiss med ett billigt linne som jag bara använde där. Alltså, känslan av att jag inte dög, var starkare, eller vann i alla fall över mina värderingar och min önskan att agera utifrån min egen moral.

Vi är galna. Vi håller på att förstöra vår jord och dödar varelser som lever här tillsammans med oss, för vaddå? För att vi ska vara "snygga"? Kemikalier i allting, otestade kemikalier som vi inte har en aning om vad de kommer att göra med oss och med våra barn.

Vi ska ha sköljmedel när vi tvättar, som går direkt ut i naturen och förstör. Vi jagar lyckan i ett plastigt utseende som är något annat. Någon annan. Vi våldför oss på oss själva genom att hela tiden säga att vi inte duger. Vi kan vara smalare, renare, snyggare, lukta bättre och klä oss snyggare. Vart sminket kommer ifrån, hur kläderna produceras och hur våra ungdomar mår, det rör oss inte så jättemycket i ryggen. I alla fall inte tillräckligt mycket för att vi ska vilja göra annorlunda.

Och vad handlar det om då? Jo det handlar förstås om pengar. Om att göra vinst, att profitera på att unga tjejer blir psykiskt sjuka av att försöka se ut som bloggerskor från stureplan. Om möjligheten att profitera på ett visst plagg eller den senaste ögonskuggan.

Jag har tröttnat på att mäta mig med omöjliga ideal. På att hela tiden jaga efter något annat, något som inte är jag. Jag orkar inte. Jag orkar inte försöka passa in. Jag orkar inte försöka sträva efter er bekräftelse.

Jag har fått nog.

Jag ger upp!

Jag känner mig lite stressad. Jag har en klump i magen för både ekonomin och skolan. Skolan kommer att släppa snart, det är nämligen inför torsdag jag känner mig stressad, när sidorna jag ska skriva imorgon är klara så släpper det. Ekonomin får jag be bort. Ekonomin är som den är, stressen behöver jag inte.

Annars är det fint. Jag vill skriva klart min tenta snart så att jag på riktigt kan börja fokusera på praktiken. Jag har en del att läsa och sätta mig in i innan det kör igång. Fint som snus.

Nu blir det lite städning, annars har jag ingen pluggro!

Jag har varit dålig på att uppdatera den senaste tiden, det är väl en sån period antar jag. Nu är jag i alla fall hos Hanin i Eskilstuna. Jag har William med mig och vi har haft en heldag. Kalas hos Magnus och Emmeli först, sen häng med Petra, Nora och Therese och sist mys med Hanin. William har somnat nu, helt utslagen och Hanin och jag hänger lite.

Det känns fint. Jag har så mycket kärlek omkring mig och fina vänner och jag är otroligt tacksam för det. Själsligt är jag inte där jag helst av allt skulle vilja vara, men livet känns okej, faktiskt himla fint ändå.

Nu ska vi se slutet på "Mitt stora feta grekiska bröllop" innan vi stupar. Puss och godnatt!

Sitter i skolan. Jag skulle träffa studentprästen idag för samtal men hon var sjuk. Så nu har jag fått lite lite plugg gjort och nu väntar jag på Petra. Vi ska fika.

Jag är så himla himla trött, jag sover inge bra. Eller jag sover bra men när jag vaknar så har jag ont i kroppen på flera ställen. Och då kan jag inte somna om, för det finns inget bra sätt att ligga på. Så då går jag upp, utan att ha sovit klart.

Sen har jag ont i magen också, det började igår. Fick världens magknip när jag hos brorsfamiljen och umgicks med Johanna och barnen. Idag är det tillbaka fast inte med lika stor kraft.

Sen är jag grinig också. Grinig och irriterad. Kanske på grund av det ovan eller inte. Jag vet inte. Men jag brukar inte erkänna att jag ibland känner mig så här. Ni vet jag tror ju någonstans fortfarande ibland att jag måste vara perfekt. Så därför erkänner jag att idag känns det så.

Jag träffade en miljöpartist på bussen. Det var kul. Han är kul.

Idag har jag träffat Lena och Evelina som kommer vara mina handledare på praktiken. I 11 veckor ska jag praktisera på socialkontor vuxen i Västerås. Där kommer jag att möta klienter i ärenden som rör missbruk, hemlöshet, kvinnofrid och lite till. Jag var på moln efter samtalet för att det kommer att bli så himla bra. De var så seriösa och engagerade och jag är så hungrig på att lära mig.

De sa också att jag ska få göra mycket studiebesök ute i olika verksamheter och få gå runt på alla socialkontor i stan. Det kan inte bli så mycket bättre!

Okej så här är det. Sen jag var tonåring så har jag slagits mot en rädsla för döden. En rädsla som har mig i ett jäkla järngrepp. När jag drack försvann den i några år för att då ville jag ju liksom dö. Nu vill jag leva igen och då har rädslan kommit tillbaka. Och med rädsla menar jag ångest, en ångest som väcker mig på natten och för mig in i ett svart hål av rädsla och in dit når ingen logik. I det hålet vill jag dö, hellre dö än leva med rädslan. Som ni säkert förstår så är det inte sunt, inte alls. För jag vill leva. Jag har fått en chans här på jorden och den vill jag utnyttja till max.

Jag måste våga möta den här rädslan. Det går ju inte, som med andra rädslor, att jag utsätter mig för objektet eftersom att det är döden. Men jag kan utsätta mig för rädslan. Genom att lyfta upp den. För min strategi har varit att trycka tillbaka den, inte prata om den för då känns det. Och det har inte fungerat. Så nu gör jag tvärtom.

Jag bloggar om den nu för att lyfta upp den och på tisdag ska jag till studentprästen. För att tala om döden. För ju mer jag undviker det desto mer ensam blir jag. Och det vill jag inte vara längre.

Tenta tenta tenta tenta...

Jag har suttit i två timmar och försökt börja skriva på tentan igen. Men det går väldigt segt.. Jag vet inte vilken strategi som är bäst egentligen. Första tentan skrev jag hos mamma i skogen, jag var ensam därute. Andra hemtentan skrev jag tillsammans med mina klasskompisar. Jag flyttade till e-tuna en vecka och skrev samtidigt som dem. Den här gången vill jag vara hemma. Och det är himla skönt att vara hemma. Särskilt som jag inte har varit det speciellt mycket alls med tanke på en crazy jobbsommar, palestina, valrörelse och sen sorgebearbetning i Härnösand.

Men hemma ensam är det svårare att komma till skott tycker jag. I två dagar har jag haft klasskamrater här som också skrivit. Då har det gått bättre. Motivationen är väl inte på topp eftersom att jag har tre veckor på mig också.

Äh skitsamma. Sluta tänka och börja göra kanske?

Lyssna

När jag ber dig lyssna på mig
och du börjar ge mig råd
så har du inte gjort det jag bad dig om.

När jag ber dig lyssna på mig
och du börjar berätta för mig varför
jag inte borde känna så,
trampar du på mina känslor.

När jag ber dig lyssna på mig
och du känner att du måste göra något
för att lösa mina problem
har du svikit mig, hur konstigt det än kan verka.

Lyssna. Allt jag bad dig om var att du lyssnar,
inte pratar eller gör - bara du hör på mig.

Och jag klarar mig själv,
jag är inte hjälplös. Kanske modfälld och
bristfällig, men inte hjälplös.

När du gör något för mig
som jag kan och behöver göra själv,
så bidrar du till min ångest och svaghet.

Men när du accepterar att jag känner vad jag känner,
oavsett hur irrationellt det är,
så kan jag sluta försöka övertyga dig
och börja arbetet med att förstå vad som ligger bakom känslan.

Och när det är klart och svaren är uppenbara
behöver jag inte längre några råd.

Väskorna är packade och jag är redo. Redo för att åka buss i sex timmar genom vackra Sverige och sedan rota i gammal sorg i en vacker miljö i Härnösand.

Vi hörs igen på fredag!

Fadia

Fadia är Hanins syster. Hon är uppvuxen i Sverige men flyttade till Nablus efter gymnasiet och gifte sig med sin kärlek Ahed. Fadia är otroligt varm och har en sjukt rolig humor. Hon är lite av familjens pajas och vi skrattade mycket tillsammans med Fadia.

Fadia och Ahed har fyra barn och de bor i en fyrafummare. Det hindrade inte dem från att ha mig och Hanin sovandes där, tvärtom krävde de att vi skulle vara där också.

En kväll efter maten ville Fadia visa mig utsikten från Falastins hus i bergen. Vi gick i väg själva en stund. När vi såg ut över vackra Nablus så frågade hon vad min upplevelse var so far. Jag sa som det var att jag var överväldigad av Israels militära närvaro. Då berättade hon en av sina upplevelser.

Hon berättade också om 2001 när det var utegångsförbud. Hon hade två barn och var gravid med sitt tredje. Hon berättade att hon stod ute och hängde tvätt när hon hörde någon skrika. Hon vände sig inte om utan fortsatte med tvätten. Helt plötsligt hör hon "Gå in annars skjuter vi dig". Då insåg hon att militären stod med vapen riktade mot henne. För att hon hängde tvätt.

Jag var väldigt rörd känslomässigt. Jag sa att det är så svårt att förstå för mig. Då sa hon: Förstå hur det var för mig, jag är svensk. Uppfostrad med alla rättigheter som vi har i Sverige, och sen kommer jag hit och inser att de inte är värda något alls. Här har jag inga rättigheter. Jag tänkte: Nej, här är du bara en arab och en muslim.

För precis så är det. Fadia kunde lika gärna bott kvar i Sverige med ett okränkbart människovärde och rättigheter som i en fri demokrati. Men för att hon flyttade till Palestina så blev hon en arab och en muslim. En lägre stående varelse utan rättigheter.

Fadia är ingen terrorist, hon är inte beväpnad och inte militant. Trots det behandlas hon som om hon vore kriminell. Bara på grund av sin religion och etniska tillhörighet.

Palestina

Jag lovade att jag skulle berätta mer om mina upplevelser av Palestina när jag kom hem. Tiden har gått fort och jag har haft alldeles för mycket att göra för att kunna berätta de här historierna. Nu har mitt liv lugnat sig så nu vill jag berätta. Jag tänker berätta om de människor jag mötte och deras historier. En i taget. Först ut är Bodor.

Hanin, Bodor och Amar

Bodor träffade jag första kvällen, hon är kusin med Hanin och hon är född -86. Bodor är utbildad till psykolog vid universitetet i Nablus. Hon är medlem i Fattah (det partiet som styr Västbanken). Hon kämpar för Palestinas befrielse och för de Palestinska kvinnornas befrielse.

Bodor var en av de få som vågade använda sin knappa engelska och prata med mig. Vi fann varandra ganska direkt när vi brutit tystnaden. Bodor berättade för mig hur det var i centrala Nablus (där de bor) efter den andra intifadan 2001. Hon berättade att efter utegångsförbudet så fick de inte gå ut på taket ens. Det var soldater överallt och de var helt omringade.

I skrift så här från Sverige så blir det lite avdramatiserat, men jag grät när hon berättade.

Hon var 15 år då hon var tvungen att hålla sig inomhus för att inte bli skjuten. Ett barn, offer för den Israeliska statens ockupation av hennes land.

När jag och Bodor satt och gungade i en hammock på deras tak en natt så sa hon: När du kommer hem så måste du berätta. "You have to tell the world. Not only about the occupation but about us. Because i think people have the wrong idea about Palestinians because we are muslims". Jag håller med henne, jag tror också att vi i väst har fel uppfattning. "Vi" tror att "de" är våldsamma, barabarer som inte alls är lika "oss". Och det är fel.

Jag mötte en otrolig värme när jag var där. De här människorna lever i en vardag som är så olik vår den kan vara. De är vana vid spionage och att inte kunna lita på människor. Trots det så släppte de in mig utan att tveka och lät mig ta del av deras vardag, deras historia och deras liv.

Bodor och hennes lillesyster Amar tog med mig och Hanin ut på stan en kväll, det var en befrielse att få komma ut ett gäng tjejer och slippa känna mig instängd av gamla normer.

Kvällen innan jag skulle åka stannade Bodor och hennes pappa (Hanins morbror) nästan hela natten och innan de skulle åka sa Bodor: "Om du kommer hit igen utan Hanin så får du bo hos oss. Det är alltid ditt hem också".