Nu är den här igen. Stenen. Klumpen. Sorgen. Smärtan.

Lite mer intensiv. Lite mer verklig. Lite närmre.

Jag är inte på väg att bli deprimerad, jag har inte ångest och det är ingen fara. Det är bara sorg. Gammal smärta som jag inte bearbetat. Som jag druckit på, ätit tabletter för och hållt ifrån mig. Nu kan jag inte välja längre. Ingen alkohol, inga tabletter. Inte en nikotin längre. Då kommer det.

Det är okej. Jag tror faktiskt att det är ett måste. Så länge jag inte dricker på det så är det lugnt. Och det vill jag inte. Dricka alltså.

Jag vill bli hel. Tomheten är borta. Det är ett mirakel. Känslan av ensamhet som jag känt hela mitt liv. Nu är det smärtans tur.

Välkommen!