Tittade precis på SVT:s dokumentär "Sluten avdelning". Den handlade om en sluten psykiatrisk avdelning på S:t Görans sjukhus. Otroligt bra dokumentär som rekomenderas varmt. Första avsnittet som jag såg handlade om personer med bipolär sjukdom. Dvs manodepressiva.

Jag drogs tillbaka till sommaren för fem år sedan när jag själv ville dö. När jag hamnade på MAVA (medicinsk akutvårdavdelning) efter att ha tagit en överdos av antidepressiva tabletter och sköljt ner med sprit. Det har liksom känts som ett annat liv, en annan person. Men idag kändes det inte så. Jag kommer ihåg precis hur det kändes, både viljan att dö men också skammen efteråt. Skammen var vidrig. Den brände i hela ansiktet på mig. Jag fick ligga en stund i korridoren på akuten. Jag kommer ihåg att det kändes som att jag skulle dö. Jag ville inte att någon skulle se mig och det gick förbi folk hela tiden. Jag tror att jag la en handduk över ansiktet, något använde jag i alla fall för att dölja mitt ansikte. För att jag skämdes.

Jag såg ner på människor i min uppväxt som skar sig och ville ta sitt liv, jag tyckte att de var patetiska, fjantiga och omogna. Att då själv åka upp på sjukhuset efter ett självmordsförsök.... och dessutom svimmade jag ju inte ens av. Den skammen fanns också. När jag hade svalt tabletterna så fick jag panik. För att jag ville inte dö. Inte på riktigt. Det skämdes jag också för.

Det gör ont att minnas. För idag vet jag att jag är värd något mer. Då tyckte jag inte det. Och det gör ont, att jag var så hård mot mig själv.