Valet till Svenska kyrkan

Den 15 september är det val till Svenska kyrkan. Jag har den stora äran att vara en av de socialdemokratiska kandidaterna i valet. När jag fick frågan behövde jag inte fundera särskilt länge.

Oavsett vilken relation man har till kyrkan, om man är troende eller inte, om man är en aktiv kyrkobesökare eller om man besöker kyrkan bara vid särskilda tillfällen, kan man som medlem, 16 år och äldre, påverka vilka som ska få förtroendet att leda kyrkan. För vem som styr i Svenska kyrkan spelar roll. Svenska kyrkan har en stor diakonal verksamhet, en stor internationell verksamhet och Svenska kyrkan förser oss med några av de viktigaste kulturella ceremonier vi har, dop, vigsel och begravning. För mig är det viktigt att de socialdemokratiska värderingarna om allas rätt till delaktighet, om öppenhet och om inkludering ska styra.

När jag kom till Svenska kyrkan möttes jag där jag var. Jag avkrävdes inte mer tro eller engagemang än jag var beredd till just då. I det har min tro vuxit och min relation till kyrkan. För oss socialdemokrater är öppenhet den viktigaste faktorn. Alla som söker kyrkan ska vara välkomna, och känna sig välkomna, sedda och respekterade. Precis som jag gjorde.

För oss socialdemokrater är det också viktigt att kyrkan ska se de som är i behov av stöd. I Västerås gör Svenska kyrkan ett stort socialt arbete. Jag möter dagligen Västerås stadsmission i mitt jobb som socialsekreterare och ser vilket arbete de gör för stadens hemlösa. Men Svenska kyrkan ska inte bara vara den som stöttar upp där samhället inte når fram, Svenska kyrkan har en oerhört viktig uppgift i att signalera när samhället behöver ta ett större ansvar. Påskupproret mot regeringens beslut om utförsäkringar är ett verkligt viktigt exempel på det.

För mig är det viktigt att Svenska kyrkan är öppen för alla som söker sig dit. Det är också viktigt att de kyrkliga ceremonierna är öppna för alla som vill ha dem. Att vigselakten numer är lika öppen för mig om jag gifter mig med en kvinna som med en man, är viktigt, och det är ett tydligt exempel på att det är viktigt vilka värderingar som styr.

Så vänner, nu är det nästan precis en månad kvar till valet. Jag kommer att göra det jag kan fram till 15 september att prata med vänner och bekanta, med socialdemokratiska värderingar, om att det spelar roll. Om att det även i kyrkovalet handlar om att ställa solidaritet och inkludering mot rasism och egoism. Om att socialdemokraterna behöver få förnyat förtroende för att fortsätta utveckla Svenska kyrkan till en än mer öppen och demokratisk folkkyrka.

Därför kandiderar jag. För att jag bli bidra med värderingar om öppenhet, inkludering och om ett socialt ansvar. Jag kandiderar till Västerås kyrkofullmäktige och till kyrkomötet och finns på plats nummer 9 på båda listorna.

Mer information om de andra kandidaterna och socialdemokraterna i Västerås politik finns här

Vill du läsa mer?

Här finns information om socialdemokraterna i kyrkovalet

Mer information om själva valet hittar finns här

Politiken måste uppvärdera socialtjänsten

Under hela min studietid har jag haft ett tydligt mål - att arbeta som socialsekreterare. Jag tycker att socialtjänsten är en av samhällets viktigaste institutioner. Den komplexa och spännande kombinationen av myndighetsutövning och socialt arbete eggar mig. Jag inspireras av duktighet. Kunniga människor inspirerar mig. Som socialsekreterare behöver jag vara duktig dels på det sociala arbetet. Jag behöver kunna förstå och möta människor i oerhört svåra situationer och jag behöver kunna skapa relationer, bygga allianser med klienterna för att kunna sporra till förändring. Jag behöver också vara kunnig i det sociala arbetets juridik och har hela tiden krav på mig att utveckla utredningsarbetet, myndighetsutövningen.

För mig har det varit svårt att förstå att inte alla tycker att socialsekreterare är världens bästa jobb. En tidigare arbetskamrat var till och med så rak att hen sa: socialsekreterare? Är inte det liksom lite.. under dig?

För så är det. Vår status är inte särskilt hög. Vi spenderar dagarna med att göra oerhört svåra bedömningar. Vi är samhällets yttersta skyddsnät och är de som sitter med ansvaret att ta till tvångsåtgärder när våra klienters livssituationer blivit för svåra. I mitt fall handlar det om tvångsvård av missbruk, i andra kollegors fall handlar det om tvångsvård av barn. Det är inte på något sätt synd om oss, det är ett svårt arbete men det är ett arbete som vi är utbildade för att utföra. Vi är utbildade för det, anställda för det och kunniga nog att hantera det.

Det vi dock inte har valt att hantera är en arbetsbelastning som gör att vi ständigt håller oss precis över ytan eller en ingångslön och en löneutveckling som gör att vi aldrig kommer upp i lönenivå med andra jämförbara grupper, om man ser till utbildningsnivå.
Lönekrav och krav på förbättrad arbetsmiljö hörs runt om i landet. Socialsekreterarna är inte ensamma om det bland välfärdens anställda, dock får lärare och sjuksköterskor ett helt annat genomslag.

Det finns så klart många ingångar till den låga statusen. Jag tror att den viktigaste är att de allra flesta människor aldrig möter oss. Majoriteten går igenom sitt liv utan behov av insatser från socialtjänsten. De flesta tycker att vår funktion är viktig, men för få möter oss för att känna att det är av verkligt värde för dem att vi har en erfaren socialsekreterarkår som stannar kvar i yrket.

Samhällets socialtjänst är en politiskt viktig institution, socialtjänsten är ett politiskt projekt. Med det menar jag att det är en politisk uppfattning att socialtjänsten ska finnas. För de som är allra mest utsatta, allra mest marginaliserade. De vi möter kommer inte att driva vår sak, de orkar inte ens driva sin egen.

Vi gör det åt dem. Vi signalerar när våra klientgrupper drabbas hårt av nedskärningarna i de övriga skyddsnäten. Vi talar om när nya internetdroger förstör våra missbrukare i allvarligare omfattningar än någon annan drog och därför behöver kriminaliseras. Och vi säger ifrån när arbetsbelastningen blir så pass ansträngd att vi bara precis klarar vårt uppdrag.

Det är därför våra politiker nu behöver ta sitt ansvar för att samhället uppvärderar sin syn på socialtjänsten. Det är bara politiken som har en nära insyn i vårt arbete och som vet vilken samhällsviktig funktion vi är. Det är politiken som behöver bestämma sig för att Sverige ska ha en kunnig, duktig, engagerad socialtjänst och att ni är beredda att betala för det. Ni behöver vara beredda att betala för ytterligare en kollega där det behövs och ni behöver vara villiga att betala en lön som gör att utbildade socionomer känner att det finns ekonomiska incitament att stanna kvar inom socialtjänsten.

För annars kommer den att urholkas. Erfarna kollegor kommer att söka sig till andra yrken och de som stannar kvar kommer inte att ha tid att utveckla och förbättra arbetet. De krav vi har på oss att arbeta med forskningsbaserade metoder, att utveckla vårt utredningsarbete och att hitta nya verkningsfulla instrument kommer inte att hinnas med. Vi som sporras av duktighet kommer att söka oss till yrken/huvudmän där det finns tid för det. Frågan är då vad som händer med samhällets socialtjänst?

Varför det är viktigt med en Pridefestival

Om en vecka är Västerås Pride i full gång. Pridefestivalen är politiskt viktig manifestation för alla människors rätt till sin sexualitet. Det är i princip bara i Sverige som det är näst intill okontroversiellt att anordna Pride, det säger mycket om dess betydelse.

Men Pride är också en viktig händelse ur ett mer individnära perspektiv.

"På Regnbågstorget kan du vandra omkring och vara dig själv, och träffa likasinnade. Besöka utställare eller besöka någon av de spännande programpunkterna - lyssna på debatter, njuta av sköna artister, delta på härliga workshop och mycket mera. Välkomna!"

Så beskriver Västerås Pride Regnbågstorget, området där det mesta Prideandet kommer att ske. "Vandra omkring och vara dig själv för en stund". Det ligger så mycket längtan, sanning och verklighet i det för mig. För det är precis det jag längtar efter.

Vi lever i en jävligt heterosexuell värld, vänner. Den heterosexuella kärleken är den som beskrivs i litteraturen och på film. Det är den vi fostras in i och det är den vi har runt omkring oss.

Jag har beskrivit det ibland som att jag dör heterodöden. Med det menar jag att det ibland känns som att jag förtvinar av bristen på lesbisk kärlek. För när homosexuell kärlek beskrivs är den oftast manlig. Även i HBTQ-sammanhang är manligheten norm.

När filmen "Kyss mig!" kom blev jag alldeles till mig. Äntligen en populärkulturell film som gestaltade lesbisk kärlek. Och en svensk sådan! Det säger något om torkan jag upplever. Filmen är ju inte särskilt bra.

Gayrörelsen har gjort oerhört mycket för att skapa mötesplatser, av just det här skälet. För att icke-heterosexuella ska få träffa andra likasinnade. Det finns cafékvällar, pubkvällar och det finns Pridefestivaler.

Jag försökte härom kvällen förklara för en kompis varför min längtan efter en Pridefestival är så stark. Det är svårt. Det är säkert så att jag har vänner som inte identifierar sig som heterosexuella, eller som inte könsdefinierar sig, som jag inte känner till. Det troliga är att det är så. Men verkligheten är att samhället är så jäkla heterosexuellt att inte spelar någon avgörande roll. Jag kan inte gå ut en kväll och flirta med en attraktiv kvinna. Jag kan inte bara slappna av och, i de här delarna, vara mig själv.

Och alldeles oavsett hur lite vi vill könsdefiniera, hur lite en del av oss vill kategorisera i kön och sexuell läggning, finns en norm. Och när det finns en norm finns det de som avviker mot den. Och för oss finns nu tre dagar. Tre dagar att vara oss själva på. Tacka tusan för att jag längtar. För att jag längtar till att vandra runt på Regnbågstorget och vara mig själv, och träffa likasinnade.

Kostnad, till vilket pris?

Flera vänner på Facebook och på Twitter har idag delat DN:s artikel som uppmärksammar en OECD-rapport som presenterar statistik, de har beräknat resultatet från skatteintäkter som personer födda i ett annat land betalar och sedan drar av kostnader för offentliga system och annat. Resultatet är enligt många glädjande, Sverige tjänar på invandringen! Personer födda i andra länder betalar mer skatt än de ersättningen får i bidrag och annat. Härligt, SD:s ekonomisk analys faller och allt är frid och fröjd!

Eller inte. För SD:s utgångspunkt är inte ekonomisk. Deras analys är inte en fråga om samhällsekonomi. De gör en analys som går ut på att vi människor är väsentligt olika varandra. Vi är olika, tänker olika, lever olika och kan därför inte leva tillsammans. Att de sedan bekläder det i ekonomiska termer, det är en annan sak.

Vad händer då när OECD räknar på invandringen? Jo, vi flyttar debatten. Vi flyttar debatten till en planhalva där diskursen särarter råder. "De" kostar inte "oss" så mycket. Vi har råd att ta emot dem! Tjohoo!

Plötsligt är det legitimt att resonera om gruppen "invandrare" som vore det en klump människor vi har att hantera.

Sverigedemokraternas ekonomiska politik ska granskas, men det gör vi redan. Vi vet att de inte kan räkna, vi vet att de tolkar statistik som de själva vill. Det behöver inte en OECD-rapport meddela oss.

Vi ska dock inte falla in i fällan att diskutera priset på människor. Inte priset på några människor. Sverige ska ha ett generöst välfärdssystem för alla. Och vi ska alla bidra efter förmåga genom att betala skatt. Punkt. Det räcker så.

När vi sen diskuterar invandring gör vi det utifrån termer som solidaritet, medmänsklighet och alla människors rätt att leva i frihet från förtryck. För det är nämligen där jag tar min utgångspunkt. Jag bryr mig inte om det blir en extra kostnad eller inte. Jag är beredd att betala den kostnaden. För så fungerar solidaritet.

Svaret på komplex missbruksproblematik är inte så enkel, LUF och CUF

Representanter för Liberala ungdomsförbundet (LUF) och Centerpartiets ungdomsförbund (CUF) skriver på SVT debatt 10 juni om en avkriminalisering av cannabis. Enligt debattörerna skulle en avkriminalisering av cannabis innebära att färre narkomaner i Sverige skulle dö.

Enligt debattörerna har länder med en skademinimerande politik lägre dödstal än Sverige. Det är också så, menar debattörerna, att de polisiära insatserna tränger undan vårdinsatser. Korten blandas hej vilt och allt med den starkt emotionella varningsskylten ”svensk narkotikapolitik dödar”.

Detta är så klart felaktigt.

Narkotika dödar. Så är det. I Sverige, i Nederländerna och i USA. Att leva i ett narkotikamissbruk är att utsättas för livsfara. Om inte av själva preparatet så av de omständigheter som medförs av ett missbruk.

Sverige tar nya steg när det gäller skademinimering, försiktiga steg med respekt för det svåra och komplexa ämne som missbruksproblematik innebär. Det finns moraliska, medicinska och sociala aspekter som är viktiga att ta hänsyn till när det gäller skademinimering. Substitutionsbehandling, sprutbyten och boenden för personer i aktivt missbruk är exempel på tre frågor när det gäller skademinimering som har diskuterats och helt eller delvis införlivats i missbruksvården i Sverige.

Som socialsekreterare som dagligen träffar personer i ett aktivt missbruk inser jag att de enkla svaren inte finns när det gäller missbruk. De flesta jag möter har börjat med cannabis, få har slutat där. De som har slutat vid cannabis har ofta helt tappat viktiga kognitiva förmågor. Forskningen gällande skadeverkningarna av cannabis är tvetydig, det är fakta. Att hävda annat är att fara med osanning.

Det som legaliseringsdiskussionen egentligen kokar ner till, är det som debattörerna nämner i förbifarten, ideologisk grundinställning. För centerpartiets ungdomsförbund och för liberala ungdomsförbundet är det en frihetsfråga. En fråga om rättigheten att nyttja narkotika. Jag har respekt för den uppfattningen. Jag har respekt för den liberala ideologin som ligger till grund för uppfattningen. Men jag delar den inte. Därför att jag betraktar narkotika som precis motsatsen till frihet, det är få personer som befinner sig i ett missbruk som upplever någon frihet. I alla fall i relation till sin drog. Det är ju precis det beroende är, oförmåga att kunna välja. Jag möter klienter som begår brott för att få en chans att pausa från sitt missbruk. Var finns friheten i det?

Att använda polisiära insatser är sällan motiverande. De är heller inte behandlande. Och de är inte ultimata. Men genom den narkotikalagstiftning som finns idag kommer socialtjänsten i kontakt med unga människor i ett tidigt skede av deras narkotikaanvändande. Genom lagstiftningen och samarbete med polisen finns i alla fall möjligheten att påbörja en dialog med cannabisrökande ungdomar. Det är också ofta via lagstiftningen som känslan av att ett missbruk har gått för långt infinner sig. Vem kan förneka att de har problem när de hamnar hos polisen?

Vägen ur ett missbruk är inte enkel. Lösningarna är inte enkla. Sverige har mycket kvar att göra, men ett stort och viktigt arbete görs varje dag. Inom sjukvården, socialtjänst och polis. Att helt ta bort ett av dessa verktyg tror jag skulle innebära att vägen till insikten om att ett beroende föreligger skulle bli längre, och tiden innan en del söker hjälp också. Vem vinner egentligen på det?

Jag tycker att Sverige har en ansvarsfull inställning till missbruksvård som präglas av försiktig pragmatism. Precis så tror jag att detta enormt svåra och komplexa problem ska mötas. För när man ångrar för stora steg är de ofta svåra att ta tillbaka.

Jag har inte givit er rätten

Jag är ingen bantare. Jag har inte gått av och på dieter eller upp och ner i vikt. Jag har mest gått stadigt uppåt faktiskt. I alla fall fram tills för några år sedan när jag insåg hur mycket jag vägde. När jag vägde som mest stod vågen på mer än 100 kg. Då insåg jag att jag behöver göra något. Inte för min skönhets skull, det hade jag liksom givit upp för länge sen. Att vara snygg alltså.

Jag vet inte riktigt när, men någonstans under uppväxten lärde jag mig att det där med att vara snygg inte var min grej. Jag var rolig, smart och massor av andra saker men jag var inte snygg. Jag fick sällan uppmuntrande komplimanger om mitt utseende, det var liksom inte där min begåvning låg.

Hur sjukt det är med fokuset på kvinnligt utseende är en annan fråga. Ett annat blogginlägg.

Så, skälet till att jag ville gå ner i vikt var ett annat, jag hade förstått att jag behövde tänka på min hälsa. Fler generationer före mig har gått bort för tidigt på grund av hjärtproblem. Jag började förstå att om jag ville leva längre än de hade gjort var jag tvungen att tänka på min hälsa.
När jag hittade LCHF insåg jag att jag var sockerberoende. Helt plötsligt förstod jag hur andra hade det när de åt. Jag förstod varför jag har haft svårt att sluta äta när jag väl börjat och varför jag aldrig hade varit nöjd efter en portion. Jag förstod plötsligt på riktigt varför jag var överviktig.

Jag gick ner ca 16 kg i ett svep och förstår att jag rent utseendemässigt förändrades mycket. Jag har aldrig tidigare varit med om att så många har tyckt så mycket om mitt utseende. Det är som att det faktum att jag gav mig på att åstadkomma kroppsliga förändringar gav alla tillåtelse att tycka, tänka och kommentera.
Det är dubbelt såklart. Att få komplimanger peppar och stärker förstås. Jag tror ju att vi formas mycket i relation till andra och såklart blev jag nöjdare och gladare när jag fick höra att jag var fin!

Problemet är att i varje kommentar finns också en antydan att jag inte var fin i alla kilon. Och nu när jag har gått upp lite igen fortsätter kommentarerna. "Du var ju så duktig ett tag!"

Det och det sjuka fokuset på utseende får mig att må illa ibland.

Då vill jag bara skrika, låt mig vara! Min kropp är min, du behöver inte recensera, kritisera eller bedöma. Jag har inte givit dig den rätten!

För det är svårt som det är. Det räcker med att mitt fokus när jag står framför spegeln är min mage. Det är det första och nästan det enda jag ser. Det räcker med att jag har ångest när jag ska välja kläder och för att jag sällan känner mig riktigt fin (trots många ansträngningar sitter det djupt i mig, det uppväxten lärde mig). Jag behöver inte hjälp med att känna mig missnöjd i min vikt.

Jag vill avsluta med något fint om hur jag, i mina 29 år, plötsligt kan känna mig mindre berörd och påverkad. Om hur det faktum att jag blir äldre också bidrar till att jag blir mindre bekymrad. Men det enda som är viktigt egentligen är att fokuset på utseende är sjukt.

Vi är de vi är, vi ser olika ut. Vi är olika. Det är bara genom att fatta det som vi kommer någonstans.

Och genom att fatta att min kropp är min. Bara min. Inte din att bedöma.

Pinnen igen då

Vad svårt det är att börja blogga efter så lång tids bortavaro. Livet efter examen börjar forma sig. Jag jobbar, trivs fint med det. Jag utvecklas varje dag i min roll som socialsekreterare. Jag har sovit, tränat, läst, trivts med kosten och umgåtts med de fina vännerna. Jag har också kunnat ägna mer energi åt de politiska bitarna jag tagit år mig.

Jag fortsätter att utvecklas också i det andra, det som inte är runt om utan inuti i. Det är det svåra. Det viktiga.

Kort sagt, livet.