Representanter för Liberala ungdomsförbundet (LUF) och Centerpartiets ungdomsförbund (CUF) skriver på SVT debatt 10 juni om en avkriminalisering av cannabis. Enligt debattörerna skulle en avkriminalisering av cannabis innebära att färre narkomaner i Sverige skulle dö.
Enligt debattörerna har länder med en skademinimerande politik lägre dödstal än Sverige. Det är också så, menar debattörerna, att de polisiära insatserna tränger undan vårdinsatser. Korten blandas hej vilt och allt med den starkt emotionella varningsskylten ”svensk narkotikapolitik dödar”.
Detta är så klart felaktigt.
Narkotika dödar. Så är det. I Sverige, i Nederländerna och i USA. Att leva i ett narkotikamissbruk är att utsättas för livsfara. Om inte av själva preparatet så av de omständigheter som medförs av ett missbruk.
Sverige tar nya steg när det gäller skademinimering, försiktiga steg med respekt för det svåra och komplexa ämne som missbruksproblematik innebär. Det finns moraliska, medicinska och sociala aspekter som är viktiga att ta hänsyn till när det gäller skademinimering. Substitutionsbehandling, sprutbyten och boenden för personer i aktivt missbruk är exempel på tre frågor när det gäller skademinimering som har diskuterats och helt eller delvis införlivats i missbruksvården i Sverige.
Som socialsekreterare som dagligen träffar personer i ett aktivt missbruk inser jag att de enkla svaren inte finns när det gäller missbruk. De flesta jag möter har börjat med cannabis, få har slutat där. De som har slutat vid cannabis har ofta helt tappat viktiga kognitiva förmågor. Forskningen gällande skadeverkningarna av cannabis är tvetydig, det är fakta. Att hävda annat är att fara med osanning.
Det som legaliseringsdiskussionen egentligen kokar ner till, är det som debattörerna nämner i förbifarten, ideologisk grundinställning. För centerpartiets ungdomsförbund och för liberala ungdomsförbundet är det en frihetsfråga. En fråga om rättigheten att nyttja narkotika. Jag har respekt för den uppfattningen. Jag har respekt för den liberala ideologin som ligger till grund för uppfattningen. Men jag delar den inte. Därför att jag betraktar narkotika som precis motsatsen till frihet, det är få personer som befinner sig i ett missbruk som upplever någon frihet. I alla fall i relation till sin drog. Det är ju precis det beroende är, oförmåga att kunna välja. Jag möter klienter som begår brott för att få en chans att pausa från sitt missbruk. Var finns friheten i det?
Att använda polisiära insatser är sällan motiverande. De är heller inte behandlande. Och de är inte ultimata. Men genom den narkotikalagstiftning som finns idag kommer socialtjänsten i kontakt med unga människor i ett tidigt skede av deras narkotikaanvändande. Genom lagstiftningen och samarbete med polisen finns i alla fall möjligheten att påbörja en dialog med cannabisrökande ungdomar. Det är också ofta via lagstiftningen som känslan av att ett missbruk har gått för långt infinner sig. Vem kan förneka att de har problem när de hamnar hos polisen?
Vägen ur ett missbruk är inte enkel. Lösningarna är inte enkla. Sverige har mycket kvar att göra, men ett stort och viktigt arbete görs varje dag. Inom sjukvården, socialtjänst och polis. Att helt ta bort ett av dessa verktyg tror jag skulle innebära att vägen till insikten om att ett beroende föreligger skulle bli längre, och tiden innan en del söker hjälp också. Vem vinner egentligen på det?
Jag tycker att Sverige har en ansvarsfull inställning till missbruksvård som präglas av försiktig pragmatism. Precis så tror jag att detta enormt svåra och komplexa problem ska mötas. För när man ångrar för stora steg är de ofta svåra att ta tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar