Politiken måste uppvärdera socialtjänsten

Under hela min studietid har jag haft ett tydligt mål - att arbeta som socialsekreterare. Jag tycker att socialtjänsten är en av samhällets viktigaste institutioner. Den komplexa och spännande kombinationen av myndighetsutövning och socialt arbete eggar mig. Jag inspireras av duktighet. Kunniga människor inspirerar mig. Som socialsekreterare behöver jag vara duktig dels på det sociala arbetet. Jag behöver kunna förstå och möta människor i oerhört svåra situationer och jag behöver kunna skapa relationer, bygga allianser med klienterna för att kunna sporra till förändring. Jag behöver också vara kunnig i det sociala arbetets juridik och har hela tiden krav på mig att utveckla utredningsarbetet, myndighetsutövningen.

För mig har det varit svårt att förstå att inte alla tycker att socialsekreterare är världens bästa jobb. En tidigare arbetskamrat var till och med så rak att hen sa: socialsekreterare? Är inte det liksom lite.. under dig?

För så är det. Vår status är inte särskilt hög. Vi spenderar dagarna med att göra oerhört svåra bedömningar. Vi är samhällets yttersta skyddsnät och är de som sitter med ansvaret att ta till tvångsåtgärder när våra klienters livssituationer blivit för svåra. I mitt fall handlar det om tvångsvård av missbruk, i andra kollegors fall handlar det om tvångsvård av barn. Det är inte på något sätt synd om oss, det är ett svårt arbete men det är ett arbete som vi är utbildade för att utföra. Vi är utbildade för det, anställda för det och kunniga nog att hantera det.

Det vi dock inte har valt att hantera är en arbetsbelastning som gör att vi ständigt håller oss precis över ytan eller en ingångslön och en löneutveckling som gör att vi aldrig kommer upp i lönenivå med andra jämförbara grupper, om man ser till utbildningsnivå.
Lönekrav och krav på förbättrad arbetsmiljö hörs runt om i landet. Socialsekreterarna är inte ensamma om det bland välfärdens anställda, dock får lärare och sjuksköterskor ett helt annat genomslag.

Det finns så klart många ingångar till den låga statusen. Jag tror att den viktigaste är att de allra flesta människor aldrig möter oss. Majoriteten går igenom sitt liv utan behov av insatser från socialtjänsten. De flesta tycker att vår funktion är viktig, men för få möter oss för att känna att det är av verkligt värde för dem att vi har en erfaren socialsekreterarkår som stannar kvar i yrket.

Samhällets socialtjänst är en politiskt viktig institution, socialtjänsten är ett politiskt projekt. Med det menar jag att det är en politisk uppfattning att socialtjänsten ska finnas. För de som är allra mest utsatta, allra mest marginaliserade. De vi möter kommer inte att driva vår sak, de orkar inte ens driva sin egen.

Vi gör det åt dem. Vi signalerar när våra klientgrupper drabbas hårt av nedskärningarna i de övriga skyddsnäten. Vi talar om när nya internetdroger förstör våra missbrukare i allvarligare omfattningar än någon annan drog och därför behöver kriminaliseras. Och vi säger ifrån när arbetsbelastningen blir så pass ansträngd att vi bara precis klarar vårt uppdrag.

Det är därför våra politiker nu behöver ta sitt ansvar för att samhället uppvärderar sin syn på socialtjänsten. Det är bara politiken som har en nära insyn i vårt arbete och som vet vilken samhällsviktig funktion vi är. Det är politiken som behöver bestämma sig för att Sverige ska ha en kunnig, duktig, engagerad socialtjänst och att ni är beredda att betala för det. Ni behöver vara beredda att betala för ytterligare en kollega där det behövs och ni behöver vara villiga att betala en lön som gör att utbildade socionomer känner att det finns ekonomiska incitament att stanna kvar inom socialtjänsten.

För annars kommer den att urholkas. Erfarna kollegor kommer att söka sig till andra yrken och de som stannar kvar kommer inte att ha tid att utveckla och förbättra arbetet. De krav vi har på oss att arbeta med forskningsbaserade metoder, att utveckla vårt utredningsarbete och att hitta nya verkningsfulla instrument kommer inte att hinnas med. Vi som sporras av duktighet kommer att söka oss till yrken/huvudmän där det finns tid för det. Frågan är då vad som händer med samhällets socialtjänst?