Nu är det över. Det var en fantastiskt fin gudstjänst. Jag, Simon och Frida kom tillsammans och känslan på väg dit var tung tyckte jag. När jag kom in i kapellet så öppnades en dörr och prästen kom ut, som en gåva från Gud så såg jag att det var Sonia! Sonia är mdh-prästen som jag åker på retreat med och har fått hjälp av i samtal. Jag föll i armarna på henne och började gråta. Det var så fint att hon skulle leda begravningen!

Kistan var superfin och omringad av många blommor från människor och organisationer som minns Mia. Kapellet var fullsatt, det är verkligen fruktansvärt med en begravning där majoriteten av nätverket är unga. Mias båda systrar talade otroligt fint och den ena sjöng vackert. Det var väldigt många lesbiska par på plats och jag kunde inte låta bli att tänka på det faktum att en grupp som oftare än andra får gå på begravning är gayfolket. Det gjorde mig ännu mera ledsen.

Nu hoppas jag att Mia har hittat friden. Att hon är hos Gud och väntar på oss andra. Nu är det vi som får leva vidare, Mia hade skrivit "Så länge ni minns mig så lever jag". Och det tänker jag göra. Jag tänker minnas Mia. Med värme. Jag kommer inte låtsats att allt med Mia var skratt, för det var det inte. En gång har jag blivit riktigt arg på henne, ibland undrade jag hur hon tänkte och ganska ofta kunde jag konstatera att jag inte alls förstod henne. Men jag minns också när Mia kom till Kopparlundsgymnasiet med sin Iller Arne för att hon ville stötta mig när jag skulle debattera. Jag minns också när jag träffade henne på gaycluben KAK och vi dansade järnet. För precis som alla vi andra så var hon människa, människor skapar flera olika sorters känslor i andra och det är okej. Det för mig är att minnas med kärlek.

Jag är så tacksam för att familjen släppte in alla som ville på begravningen, det var fint att få känna på sorgen mer intensivt. Det var fint att få säga hej då.

Så Mia. Det här blir nog mina sista ord till dig. Vila i kärlek och frid nu, det är du värd!

En vacker minnesvideo av Mia får avsluta inlägget: http://www.youtube.com/watch?v=LUZ21_WzHx0

Det började med att jag satt och läste VLT och fick syn på en dödsannons så kom de första tårarna. Sen läste jag om Beatrice som blev mördad för ett år sedan och då kom nästa omgång tårar. Nu dricker jag te på tågstationen och väntar på Simon och känner hur det vattnas i ögonvrån. Det är tungt men det är så fint att få känna på känslorna. Jag mår liksom bäst då. I sorgen.

Dagen idag har varit lång. Jag kom hem 19.30. Stackars Brahma har suttit instängd hela dagen. För hennes skull önskar jag att jag orkade vara uppe ett tag men jag är på tok för trött.

Imorgon är det dags för begravning. Jag ser verkligen inte fram emot det. Det känns så jävla tungt bara att tänka på det. Jag är glad att jag har Simon i alla fall... Mia. Vafan. Jag kan fortfarande inte fatta att du är borta. Och jag fattar inte alls vad som hände.. Det blir i alla fall bra att vara där, att inte smita som jag gärna gör.

Nä fan. Nu blev det tungt.

Brahma och jag sjunger i takt. Jag sjunger till Maher Zain och då börjar hon sjunga ute i köket. Det är lite mysigt. Då kan jag i alla fall låtsats att vi har en relation. På avstånd sådär.

Äh skämt åsido. Det går framåt. Jag tränar på att vara bestämd och lugn när hon inte vill komma upp på mitt finger. Igår förde jag fram handen och blundade (för att hon ser så läskig ut när hon blir arg) och var övertygad om att hon skulle bita mig, men helt plötsligt satt hon på fingret istället. Så det är bara att fortsätta träna. Har jag mat i munnen eller i handen så är det lugnt. Då gör hon precis vad som helst.

En lugn dag i paradiset. Idag behöver jag inte åka någonstans. Jag börjar mina dagar med en promenad. De dagar som jag inte ska iväg kl. sju i alla fall. Det är så himla himla skönt. Kroppen mår verkligen otroligt bra av den lilla promenaden på en halvtimme. Jag går innan frukost och när jag kommer hem så är jag pigg, hungrig och kroppen känns mycket friskare på något sätt. Det är svårt att förklara men skönt är det.

Jag mår inte toppen. Jag känner tyngden i bröstet och ska försöka att vårda den och mig själv idag. Mest genom att vara snäll mot mig själv. Sova middag, läsa lite kurslitteratur och titta på vackra Ängelsberg. Det är en sådan stor skillnad nu mot när jag bodde här för fyra år sedan. Då visste jag att det var vackert, men jag kände det inte i mig. Idag känner jag det och det blir så mycket större. Bara cykelturen från stationen till huset, när jag ser Åmänningen (sjön) som jag har sett så många ggr förut, i min förra lägenhet hade jag utsikt över den, är så mycket vackrare än någonsin tidigare. Ja förlåt. Jag är dålig på bisatser. Men ni fattar väl? Det är vackert här!

Puss och kram på er!

Usama Bin Laden är död. Amerikaner jublar på gatorna. Det finns ingenting att jubla över, ingen glädje att dela för att ytterliggare än människa är död. Oavsett hur den människan agerat. I min värld ställs människor inför rätta om de begår brott. Det här är en sorgens dag känner jag nu. För det här kommer bara att trappa upp redan uppretade känslor. Konflikten mellan de islamistiska terroristerna och USA kommer att eskalera och fler människor kommer att dö.

Det verkligt intressanta är inte vem som började döda, utan vem som är stor nog att sluta.

Åh Hanna Ljungberg åkte ur Mästarnas mästare. Jag hade velat ha henne och Stenmark i final. Åh vad tråkigt.