Varför det är viktigt med en Pridefestival

Om en vecka är Västerås Pride i full gång. Pridefestivalen är politiskt viktig manifestation för alla människors rätt till sin sexualitet. Det är i princip bara i Sverige som det är näst intill okontroversiellt att anordna Pride, det säger mycket om dess betydelse.

Men Pride är också en viktig händelse ur ett mer individnära perspektiv.

"På Regnbågstorget kan du vandra omkring och vara dig själv, och träffa likasinnade. Besöka utställare eller besöka någon av de spännande programpunkterna - lyssna på debatter, njuta av sköna artister, delta på härliga workshop och mycket mera. Välkomna!"

Så beskriver Västerås Pride Regnbågstorget, området där det mesta Prideandet kommer att ske. "Vandra omkring och vara dig själv för en stund". Det ligger så mycket längtan, sanning och verklighet i det för mig. För det är precis det jag längtar efter.

Vi lever i en jävligt heterosexuell värld, vänner. Den heterosexuella kärleken är den som beskrivs i litteraturen och på film. Det är den vi fostras in i och det är den vi har runt omkring oss.

Jag har beskrivit det ibland som att jag dör heterodöden. Med det menar jag att det ibland känns som att jag förtvinar av bristen på lesbisk kärlek. För när homosexuell kärlek beskrivs är den oftast manlig. Även i HBTQ-sammanhang är manligheten norm.

När filmen "Kyss mig!" kom blev jag alldeles till mig. Äntligen en populärkulturell film som gestaltade lesbisk kärlek. Och en svensk sådan! Det säger något om torkan jag upplever. Filmen är ju inte särskilt bra.

Gayrörelsen har gjort oerhört mycket för att skapa mötesplatser, av just det här skälet. För att icke-heterosexuella ska få träffa andra likasinnade. Det finns cafékvällar, pubkvällar och det finns Pridefestivaler.

Jag försökte härom kvällen förklara för en kompis varför min längtan efter en Pridefestival är så stark. Det är svårt. Det är säkert så att jag har vänner som inte identifierar sig som heterosexuella, eller som inte könsdefinierar sig, som jag inte känner till. Det troliga är att det är så. Men verkligheten är att samhället är så jäkla heterosexuellt att inte spelar någon avgörande roll. Jag kan inte gå ut en kväll och flirta med en attraktiv kvinna. Jag kan inte bara slappna av och, i de här delarna, vara mig själv.

Och alldeles oavsett hur lite vi vill könsdefiniera, hur lite en del av oss vill kategorisera i kön och sexuell läggning, finns en norm. Och när det finns en norm finns det de som avviker mot den. Och för oss finns nu tre dagar. Tre dagar att vara oss själva på. Tacka tusan för att jag längtar. För att jag längtar till att vandra runt på Regnbågstorget och vara mig själv, och träffa likasinnade.