Det gick!

Jag vill gråta en skvätt. Jag har blivit godkänd för opponering. I juni.

Efter all press och alla känslor som cirkulerat runt den här uppsatsen är det ett fantastiskt härligt svar.

Just nu känns det ungefär som att jag klarar vad som helst. Just nu känns det som att ingen utmaning är för stor. För sju veckor sedan när jag fick beskedet om att det var ett ämnesbyte som var enda framkomliga vägen trodde jag inte att det skulle gå. Jag trodde inte att det var möjligt att börja om helt från scratch med ett nytt ämne samtidigt som jag ju hade börjat jobba.

Så här, jag är glad och nöjd med samtliga beslut jag tagit. Att skriva uppsatsen själv, att tacka ja till jobbet och att byta ämne. Men om jag hade vetat innan att ämnesbytet skulle bli av hade jag förmodligen aldrig tackat ja till att jobba. Jag hade förmodligen aldrig valt att skriva själv om jag vetat att jag skulle jobba. Och så vidare.

Allt blir som det ska, det här är ännu ytterligare ett bevis på det. Gud bär mig och ger mig modet att fortsätta. Att inte lyssna på rösten som försöker tala om för mig att jag är på väg mot ännu ett misslyckande.

Det är vansinnigt svindlande att tänka att jag har en färdigskriven kanididatuppsats. Nu gäller det att tagga för opponering och kämpa för ett G.