S.C.U.M

Efter att ha sett Turteaterns uppsättning av SCUM-manifestet igår vill jag skriva några ord.

Jag hörde talas om den när den var uppe som ämne i programmet SVT-debatt. Några debattörer rasade över att skattepengar går till att finansiera "manshat", andra tyckte att det var djupt olämpligt att "tvinga" dit gymnasieelever.

Ingen av debattörerna hade sett föreställningen.

Efter att ha sett den kan jag säga att kritiken är kraftig överdriven.

Att vända på kvinnoförakt på det här sättet mot män ger en rätt bra bild av hur det är att leva som kvinna i vår tid.

Anna, Lisa och jag samtalade i bilen och konstaterade att det var en skön känsla att sitta ner i salongen och veta att vi kommer inte att bli utsatta för något, ingen kommer att bedöma oss, förnedra eller, på annat sätt, utsätta oss för något. Vi är helt säkra.

Jag vet inte hur det är att vara man men jag vet att jag sällan känner mig så avslappnad i det offentliga rummet.

Jag tycker inte att män är biologiska olyckor, jag vill inte utrota män och jag tycker inte att de är överflödiga.

Men jag hatar könsrollerna. Jag hatar de strukturer som slår, förnedrar och våldtar kvinnor. Jag hatar det faktum att jag och mina tjejkompisar kan åka hem från en föreställning om manshat och känna att jo, så där är det nog att vara kvinna.

Inte alltid, inte jämt och inte för alla.

Men, jag tycker inte som statsministern, att de som är arbetslösa inte räknas in i arbetslöshetsstatistiken.

Bara för att inte alla kvinnor upplever patriarkatet alltid, betyder det inte att det inte existerar.

Jag är glad och tacksam för de modiga män och kvinnor som satt upp den här föreställningen, som vågar göra något så provocerande som att visa kvinnoförnedringen fast omvänt. För tydligen är det värre än all den kvinnoförnedring som pågår inom populärkulturen dagligen.