Sitter hemma i soffan och längtar till resan. Om 24 dagar åker vi.

Hur jag kommer att reagera på att spendera två och en halv vecka i ett 40 gradigt Palestina mitt i Ramadan blir spännande.

Hur jag kommer att känna inför de Israeliska gränsvakterna är en annan intressant fundering. Jag har i alla fall lovat mig att hålla mig i skinnet. Jag är inte där som aktivist och har inga planer på att bete mig som en.

Jag tänker i alla fall blogga så mycket jag kan. För att ni ska få en god inblick i vad vi gör när vi gör det!

Mina hälar värker. Jag känner mig stel i ryggen och som gele i benen. Jag har jobbat tio timmar två dagar i rad.

Just nu går det både skabb och magsjuka på jobbet. Jag tänker att jag måste skydda mig så att jag slipper bli sjuk.. Har inte råd med ytterliggare en karensdag. Precis då kommer jag på att bara handskar skyddar mot skabb. Just det, våra handskar suger. Bäst att jag kollar dem under vatten innan så att jag vet att det inte är hål. Sparbeting. Sånt kan man spara på, handskar till personalen, tvättlappar och blöjor till de äldre.

En dam har två sår i stjärten, jag har precis tvättat rent från bajs. Hon ligger i sängen och för att jag ska vara säker på att det blir rätt så drar jag nästan in hela näsan i stjärten på henne. Handskar skiter jag i, det blir bara klumpigare, de är ju fel storlek, jag hoppas att jag fick rent ordentligt innan.

Tre gånger i kväll har jag fått säga: Jag har inte riktigt tid med det (dig) just nu. Du får gärna sitta och vänta så kommer jag och pratar med dig när jag får tid.

Chefen ringer: många är sjuka, vi gör vårt bästa men fömodligen så får ni gå en kort på kvällarna. Tyvärr!

En anhörig kommer och fråga om jag kan få hjälp att följa med min man ut? Jag orkar ju inte ta emot honom själv om han ramlar. Jag svarar: Tyvärr inte ikväll. Om du ringer innan så kanske du kan komma ut en dag mellan kl. 16.15-16.30. Då brukar vi vara två och ha en lucka?!

Hemma funderar jag. Jag gör det här för 98 kr/tim. Företaget jag arbetar på har en stor sparad förmögenhet utomlands. Vem sa att det inte finns klasskillnader?

Jag har faktiskt redan ledsnat på årets valrörelse. Jag är less på att partierna, eller i den här valrörelsen blocken, försöker bjuda över varandra med mest pengar, miljoner och miljarder hit, platser dit... Sen smutskastar man varandra så mycket man kan. Vem som är värst kan inte jag avgöra...

Jag har en dröm där politiken handlar om någonting annat. Där politiken handlar om vilket samhälle jag vill se. Vilket Sverige jag vill att mina barn ska växa upp i...

För det är skillnad. Årets val kommer att spela roll.

Jag vill ha ett Sverige där alla människor har samma förutsättningar till en bra utbildning, god hälsa och möjligheter att uppfylla sina drömmar! Jag vill att mina barn ska få en avgiftsfri vård precis som jag har fått, en helt okej skolmat utan kostnad och en bra utbildning oavsett vilken storlek deras plånbok har.

Jag vill också se ett samhälle där du inte begränsas beroende på ditt kön, din sexuella läggning eller vilket land, du dina föräldrar eller deras föräldrar föddes i.

Faktum är att vi är på väg därifrån. Bit för bit och steg för steg så håller den svenska modellen, välfärdssverige på att rasera. Idag får du skylla dig själv om du är för stunden sjuk eller arbetslös. Om du är ung ska du jobba billigt, helst gratis och om du kan köpa dig förbi vårdkön så får du det!

Årets val är viktigt. Mycket mycket viktigare än tobleronepolitik och häxjakter.

And she is back!

Amelié bloggar igen. Länklistan är uppdaterad för er som vill läsa.

Jag tittar på fotboll. Tror på Tyskland men hoppas på Spanien.

Inlämningsuppgiften blev ett "C", bra helt enkelt!

Puss på er!

Judehat och islamofobi...

Jimmy Åkesson säger att Islamiseringen av Sverige är SD:s stora valfråga. "Vårt stöd ökar när den fråga kommer upp i debatten" säger han. Och så är det säkert. Jag tror att SD kan ha hittat sin biljett in i riksdagen. Biljetten heter Isalmofobi.... Hitlers biljett till makten hette judehat.

Jag vet att många slutar lyssna när man säger SD och rasism i samma mening. Möjliga sympatisörer suckar bara och stänger av. Men faktum är att SD är ett rasistiskt parti, och jag tänker inte sluta att säga det.

De är inte rasister för att de pratar om ras, för det gör de inte, men för att de använder religion på samma sätt som andra har använt ras. Nämligen för att måla ut en syndabock.

I tider av arbetslöshet, ökade klyftor och sociala problem så är det så mycket enklare för många att skylla det på någon. I det här fallet är det muslimen. I Tyskland var det juden.

Vi människor verkar ha ett behov av att gruppera oss, att känna tillhörighet. Och det är förstås både på gott och på ont. Problemet är när tillhörigheten blir främlingsrädsla. När det inte längre handlar "oss" utan när det handlar om att vända sig emot "dom". Jag identifierar mig som svensk. Men jag känner likväl en samhörighet med svenska muslimer. För mig är det ingen skillnad. För Jimmie Åkesson är det en jäkla skillnad.

Resultatet blir ett samhälle där vi grupperar oss och ställer grupperna emot varandra. Istället för ett samhälle där vi engagerar oss för att tillsammans bygga något.

För vem ska vi skylla på när muslimerna inte längre är ett hot?

Gladys svåra val

Jag har precis spenderat två timmar framför SVT play. Inte alls i enlighet med dagens planering men men. Det ligger en dokumentär i två delar där som heter Gladys svåra val. Den handlar om ett par, han slår henne och barnen. En dag slår han ett av barnen för hårt och hon dör. 3,5 år gammal. Båda åtalas för mord. Hon har inte slagit, men har heller inte hindrat honom.

Sen handlar filmen om hennes resa fram till domen. Hur hon inte kan sluta älska mannen som har dödat hennes dotter. Hur hon inte ens verkar vilja försöka.

Otroligt bra. I alla fall om man vill försöka förstå.

Vi fick höra första veckan på socionomprogrammet, jag tror till och med att det var första dagen, att vi inte skulle bli hjältar. Vi skulle lägga ner alla ambitioner om att rädda världen.

Jag har iofs inte givit upp. Men den här dokumentären visar svårigheten. Jag kan tänka att jag ska arbeta med våldsutsatta kvinnor, och ser framför mig ett offer, kvinnan, och en förövare, ett monster, mannen. I verkligheten är det två människor. Med ett komplext förhållande till varandra och med erfarenheter i bagaget som format dem till dem de är idag.

Ingenting är enkelt. Det är inte svart och vitt. Verkligheten består av hur många färger som helst, och allt är inte som jag uppfattar det.

Det är det den här utbildningen gör allra mest med mig. Visar mig att min färgkarta är otroligt liten. Och att jag inte har alla svar.

Nu är den här igen. Stenen. Klumpen. Sorgen. Smärtan.

Lite mer intensiv. Lite mer verklig. Lite närmre.

Jag är inte på väg att bli deprimerad, jag har inte ångest och det är ingen fara. Det är bara sorg. Gammal smärta som jag inte bearbetat. Som jag druckit på, ätit tabletter för och hållt ifrån mig. Nu kan jag inte välja längre. Ingen alkohol, inga tabletter. Inte en nikotin längre. Då kommer det.

Det är okej. Jag tror faktiskt att det är ett måste. Så länge jag inte dricker på det så är det lugnt. Och det vill jag inte. Dricka alltså.

Jag vill bli hel. Tomheten är borta. Det är ett mirakel. Känslan av ensamhet som jag känt hela mitt liv. Nu är det smärtans tur.

Välkommen!

Jag saknar en feministisk analys!

I dagarna har det spridits några artiklar på facebook gällande medias hantering och rapportering av Mona Sahlin. Aktuellt beskriver hennes ögon och dialekt. De borgerliga kallar de rödgrönas politik för tobleronepolitik. Det är ingen slump, och det är heller inget nytt.

Jag har läst att både SSU:s ledning och partiet (socialdemokraterna är det enda partiet för mig) kraftigt har kritiserat agerandet. Men så vitt jag kan se gör ingen av dem en feministisk analys.

För mig är det solklart. En manlig partiledare betraktas och beskrivs inte på det här sättet. Man ifrågasätter inte dialekt, klädval eller särdrag i ansiktet.

Hos de rödgröna är det Mona Sahlin och Maria Wetterstrand som hårdast attackeras. Hos de borgerliga är det Maud Olofsson som förlöjligas och hånas. Jag vet inte hur många facebook-grupper jag blivit erbjuden att gå med i som på olika sätt hånar Maud Olofsson.

Jag säger nej tack. Jag gillar inte den politik som Maud Olofsson och Alliansen bedriver. Men jag tänker inte heller delta i patriarkatets förlöjligande av kvinnliga politiker.

Och jag skulle önska att fler ställde sig frågan. På vilket sätt kan jag bidra till att motverka förtrycket idag? Både på SVT:s redaktion och i det politiska livet.

Claes Borgström säger det bäst: Varje dag kan man säga till sig själv. Okej. Det finns män och det finns kvinnor, hur ska jag förhålla mig till det idag?