Idag tycker jag att jag är ganska så fantastisk.

Och Marcus: Jag tränar på Actic/Nautilus (mest på lögarängen)

Felbelastning i ryggen gissar sjukgymnasten. Ingenting i kläm. Receptet: Jag ska tänka mer på min hållning, göra sträckövningar, röra mer på mig och återkomma om det inte blir bättre.

Ikväll skiter jag i att jag har ont och går och tränar i alla fall. På grund av halsont och ryggont så har jag inte tränat på två veckor.. Och så vill jag ju inte ha det.

Smärta i bröstet. Fick frågan om jag har gjort det jag sa att jag skulle göra och det har jag inte. Innan jag har gjort allt jag kan så kan jag inte ägna smärtan alldeles för stor uppmärksamhet. Så nu gör jag det.

Åh jag självömkar. Det betyder alltså att jag tycker att det är synd om mig själv. Och inte på ett sunt jag-är-sjuk-eller-har-ont-i-ryggen-sätt utan på ett-åh-här-sitter-jag-ensam-och-ingen-bryr-sig-sätt. Haha. Det är så patetiskt känner jag i hela mig när jag skriver det. För det är inte synd om mig, och jag vet att ni (mina irl-vänner som läser) bryr er. Jag fick i uppgift att skriva en kravlista på vad jag önskar av en partner, så det gör jag nu.

Motsatsen till självömkan är tacksamhet, och jag har fått lära mig att öva upp tacksamheten. När jag tänker på min fantastiska helg så känner jag det. Tacksamheten och kärleken till/för min familj och min vänner. Jag älskar er!

Ps. Vad säger ni förresten om det där med att söka kärleken? Jag hade hoppats på kommentarer på mitt förra inlägg, kom igen!)

Det här med internetdating. Jag tror att jag har skrivit på temat förut. Men nu gör jag det igen. Jag blev smittad av några vänner som hittat kärlek och tänkte: Äh vad tusan, jag provar internetdating! (Som om jag inte provat förut). Jag skapade en profil på en datingsida, författade en ärlig, fin beskrivning av mig själv och några tankar om vad jag söker. Det ska ärligt sägas att jag gick in med en negativ inställning, jag tror inte på att söka upp kärleken egentligen, men hursom. Ganska fort fick jag ett mejl: "hej vem är du, vad har du för dig om dagarna...
fina bilder :) jag har bilder i albumet.."

Eftersom att det står tydligt på min profil vad jag gör på dagarna så blev mitt svar: "Hej. Jag blir fundersam över om du har läst min profil eller bara tittat på bilderna?"

För mig är det viktigt om jag ska gå på date att personen jag dejtar är intresserad av mig, mina tankar, känslor, min själ, min person. Annars kan det vara.

Han hade läst min profil och slutade sitt svar med: "du pratar mycket om själ o kärlek, tänder du aldrig på en kille...
för att ett förhållande hettan finns om du vet vad jag menar, det är en liten bit men blir en stor grej om det inte funkar :)"

Vi verkar så kapitalt olika. Det är klart att jag tänder på killar! Och tjejer! Det är inte problemet. Däremot är en person som jag inte klickar med själsligt eller intellektuellt helt osexig. Oavsett utsida! Likväl som jag kan tända på min partners vackra kropp så kan jag tända på ett leende, ett par ögon jag älskar och en brinnande själ.

Jag kan inte avfärda internetdating på grund av en person. Men han symboliserar på något sätt hela mitt problem med nätdejting. Jakten på kärlek tas över av ytlighet, en putsad fasad (som säkert inte beskriver mer än 20 % av en person i alla fall..) det blir som en försäljning nästan. Jag tror inte att en människa kan beskrivas, jag tror bara att hon kan upplevas. Därför lägger jag ner sidan igen och lämnar över det till Gud. Det får bli när det blir. När det är meningen.

Ps. Vänner har träffat kärleken på nätet. Jag tänker inte lägga mig i vad som är rätt för andra. Men för mig får det vara.

Petra är här. Vi har ätit pizza och lagt ansiktsmask. Dagen har vart fin. Jobb, häng med brorsfamiljen, möte med vackra vänner. Sorgen finns där, men tillsammans med allt det fina så stör det inte så mycket.

Imorgon fylls lägenheten med vänner, jag längtar!

Jag ägnade några minuter åt att lyssna på Fredrik Reinfeldt i "Sverker rakt på" i SVT-play alldeles nyss. Reinfeldt får frågan vad han tycker om Socialdemokratiska kriskommisionens rapport och hans svar är: det är som vanligt, de lovar allt till alla och sen höjer de skatten för vanligt folk som jobbar. Förutom att det är en otroligt nonchalant och ganska ful attityd av en statsminister så är det dessutom en djupt kränkande verkligehtsbeskrivning för en del av Sveriges befolkning. Det han gör är att han delar upp Sverige. Han säger att det finns "vanligt folk som jobbar" och så vaddå? Ovanligt folk som inte jobbar? Eller "de som lever på bidrag", i Fredrik Reinfeldts verklighetsbeskrivning.

Jag väljer att se Sverige som ett enat land. Ett land där det är tillåtet att ibland bidra lite mindre (när man studerar, för stunden blir sjuk eller arbetslös, eller när man blir förälder exempelvis) för att vi vet att vi gör det vi kan för att alla ska bidra med det de kan när de kan. Det finns en viktig poäng i mitt resonemang och det är att det ska finnas jobb för alla som kan jobba, det har det inte funnits, inte i Moderaternas Sverige, men inte heller i Socialdemokraternas. Men det är ett klart mer humant Sverige där man faktiskt tillåts snava lite ibland.

Det värsta är att den här attityden har blivit en okej inställning i vardagen. I valstugan i höstas fick jag höra av två killar att det inte finns någon fattigdom i Sverige idag, det finns bara människor som har svårt att hantera sin ekonomi. Det är liksom okej att förakta fattiga och utsatta människor. Det är en samhällsförändring som jag inte gillar.