Är lesbiska lyckligare än heterosexuella kvinnor?

Chanserna är i alla fall större om man får tro Mian Lodalen och Matilda Tudor som skrivit boken "Liten handbok i konsten att bli lesbisk". Boken tar sin utgångspunkt i att heterosexuella relationer är mer ojämställda än lesbiska relationer. I en lesbisk relation delas ansvaret i hemmet, båda har tid att göra mer utanför hemmet vilket leder till att lesbiska kvinnor tjänar mer och i högre utsträckning har ledarpositioner i yrkeslivet. Vidare diskuteras skillnaden på heterosexuellt och homosexuellt sex. Det hänvisas till undersökningar som visar att kvinnor i heterosexuella relationer mer sällan får orgasm än lesbiska kvinnor (eller kvinnor som masturberar för den delen). För tjejer är all form av sex bättre, än den med män om en ser till möjligheterna att få orgasm.

Självklart behöver vi problematisera allt detta. Författarna är båda etablerade i Stockholms gayvärld. De flesta (om inte alla) som intervjuas i boken bor i Stockholm. Visst är det skillnad att vara i flata i Stockholm mot att vara det i andra delar av landet. Som också nämns i boken är den psykiska ohälsan kraftigt utbredd i hela HBTQ-kollektivet. Troligtvis är detta ett resultat av den heteronormativitet och den homofobi som samhället genomsyras av.

Men ändå, kan jag inte låta bli att känna tillfredsställelse och lite känslan av revansch när jag läser boken. Det är så mycket kvinnlig frigörelse, så mycket feminism att jag blir alldeles till mig. Det är också HBTQ-kamp. Att få säga, vi är lesbiska och jävligt nöjda med det. Det är något alldeles ljuvligt befriande tycker jag med kvinnor som helt vågar frigöra sig från den manliga bekräftelsen vi blir upplärda att söka. Och som vågar ta avstånd från heteronormativitet. Och i den här boken görs det med en stor portion humor.

För visst är det så att kvinnor statistiskt är förlorare på den heterosexuella kärleksrelationen, det visste vi redan. För att få jämställda relationer krävs ett hårt arbete. Ett hårt arbete som ofta leds av kvinnan. Även i relationer med en hög jämställdhetsambition är det svårt att få till det, de här strukturerna går helt enkelt så djupt i var och en av oss.

Ett tydligt exempel är de undersökningar som visar att 28 % av kvinnorna och 71 % av männen uppger att de alltid får orgasm vid samlag. Samtidigt uppger 49 % av kvinnorna att de ligger med sin man för husfridens skull och tre av tio kvinnor att de fejkar orgasm. Det här är ju sanslösa siffror i en tid när vi är väl upplysta och relativt fria i vårt utövande av vår sexualitet. Men fortfarande är det uppenbart mannens behov som är i fokus vid heterosexuellt sex. Något som lesbiska kvinnor såklart slipper. Fokus på det manliga könet. Fokuset hamnar istället på att båda ska få njuta. Kvinnans (bådas) orgasm blir plötsligt fokus. Det heterosexuella samlaget betraktas ju i regel som avslutat i och med mannens orgasm. Om kvinnan har kommit då betraktas det som en bonus. Så säger i alla fall statistiken.

Jag tror inte att kvinnor behöver leva för evigt separatistiskt för att få uppleva jämställdhet. Det krävs bara lite mer jobb för kvinnor i heterosexuella relationer.
Men visst är det en kittlande tanke att genom att leva i en homosexuell relation finns flera positiva effekter än "bara" den att få leva med den en älskar? För är det någonting vi har lärt oss genom livet är det att heterosexuella relationer trots allt är att föredra. Det är nog den behållningen jag allra mest får med mig av boken. Glädjen och peppen över att ha en HBTQ-identitet.

Mitt konfirmationstal 11/6 2014

Jag hittade Gud innan jag hittade kyrkan. Jag hittade Gud i en tid i livet då min egen kraft inte längre bar. Jag hade inget annat val än att lita till en kraft utanför mig själv. Det tog emot för en som länge intalat sig att ensam är stark. Men jag kunde inte längre tänka så när jag fann mig själv, precis som vi sjöng i början, alldeles vilsen och blind.

För mig kom nåden när jag hade öppnat mitt hjärta för den. När jag var som allra mest vilsen, visade han mig vägen hem.

Det var ingen religiös tro jag kom till. Det var mer en odefinierad andlig tro på att det finns en starkare kraft än min egen. Men jag kunde inte ta till mig Bibelns budskap om Jesus. Jag ville, jag hade en längtan. Jag var kallad att tro. Men jag förmådde inte.

Min längtan efter att kalla mig kristen, min längtan efter att följa Jesus blev bara starkare, men samtidigt fanns där ett motstånd som jag inte riktigt kunde sätta ord på. Jag sökte mig till olika kristna församlingar och lyssnade in olika tolkningar. Jag började så småningom samtala med präster i Svenska kyrkan, jag började gå på Gudtjänster och jag bad. Jag bad till Jesus.

Jag började inse att mitt motstånd handlade om rädsla. Rädsla för att ge mig hän. Rädsla för att helt och fullt lita på någon annan och rädsla för det förpliktigande det ändå innebär att säga ja till en specifik religion. Kanske också rädsla för hur omgivningen skulle se på mig.
Rädsla är behandlingsbart, och med hjälp av böner och samtal släppte det där. När rädslan släppte fylldes mitt hjärta.

När jag hade kommit dit var det ett självklart val för mig att fråga efter konfirmation. Om jag inte redan hade varit döpt hade jag velat döpa mig på nytt. För jag hade ju lämnat det gamla bakom mig och i en mening blivit en ny människa.

I mina samtal med Johan har jag lärt mig mycket om Jesus, om kristen tro och om Svenska kyrkan. Mitt hjärta är fortfarande fullt av kärleken jag fylls av men nu är också mina kunskaper större.

Så idag, när jag tar klivet till att bekräfta (konfimera) mitt inträde i Svenska kyrkan, min tro på Jesus Kristus och min önskan att leva i den kristna gemenskapen gör jag det med hjärtat fullt av kärlek och huvudet lastat med mycket större kunskaper.

Är plötsligt utmattad

Min kollegas kaffekopp ställdes ned på skrivbordet och i mitt huvud lät det som att någon slog med en hammare i skrivbordet. Varje litet ljud borrade sig in i min hjärna. Irritationen växte och jag satte på mig hörselkåporna vi har fått för att hålla ljudnivån nere.

När jag kom hem var det som om all yttre stimuli var för mycket. Jag var för trött för att göra något. Jag lade mig i sängen och tänkte att om jag får sova en stund blir jag nog piggare. Jag somnade inte, kände mig istället märkligt rastlös. Jag gick till soffan och satte på TV:n, ljudet borrade sig in igen. Det gick inte. Ingen TV, ingen katt som ville kela, ingen bok eller tidning. Ingenting orkar jag.

Till slut brast det och tårarna kom. Jag grät och grät. Grät på grund av tröttheten, på grund av saker jag inte har hunnit med på jobbet, för att mitt första år efter examen så fullständigt har tröttat ut mig, för att jag älskar mitt jobb men inte tror att jag kommer att bli så långvarig.

Hjälp Taher!

Taher Khazendar 17 år gammal och systerson till min vän Hanin har blivit bortförd från sitt hem av Israeliska soldater. klockan 02 natten till fredag kom beväpnad Israelisk militär och väckte Taher och familjen. I hemmet bor förutom Taher också hans tre yngre systrar och deras föräldrar.

Familjen vet inte var Taher är och Israeliska armén förnekar att de är inblandade. Tahers sista ord till sin mamma var "jag har inte gjort något, jag är hemma om två dagar igen".

I en rättsstat för man inte bort människor (barn!) mitt i natten utan att meddela anhöriga var.

Så här berättade de jag mötte under min resa 2010 att Israelerna agerar i Nablus. De kommer på natten. Nu förstår jag det mer.

Gör det ni kan, sprid informationen. Om inte annat minskar det risken för att Taher ska utsättas för våld.

Tahers familj är oerhört starka nu men de behöver vårt stöd. När jag frågar vad jag kan göra svarar de att jag kan sprida informationen. Så det tänker jag göra. Gör det du med!

Här finns länkar till artiklar:
http://www.expressen.se/nyheter/svensk-pojke-gripen-pa-vastbanken/

http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article17513800.ab

Kryssa Johanna!

Nu är vi igång. Förtidsröstningen har börjat och det är mindre än två veckor kvar. Jag har verkligen ett riktigt sug efter att få sätta igång med kyrkopolitiken. Jag älskar kyrkan och jag älskar de socialdemokratiska värderingarna, vilken vinst att få kombinera de två!

På listan till kyrkomötet står jag inte på det som vi brukar kalla valbar, det antal mandat vi har idag. För att jag ska komma in i kyrkomötet krävs en av två saker, antingen att många fler i Västerås stift röstar (S) så att vi får fler mandat eller att så pass många sätter ett kryss vid mitt namn att jag personröstas in. Eftersom att jag inte finns i kyrkomötet idag inser jag att jag har mycket att lära. Men några saker vet jag redan att jag vill driva om jag får möjligheten:

1. Utrota löneskillnaderna mellan kvinnor och män inom Svenska kyrkan
Fackförbundet Vision visade nyss en kartläggning över kraftiga löneskillnader inom Svenska kyrkan. Om jag blir vald till kyrkomötet kommer jag att skriva en motion om att en fullständig kartläggning ska göras samt att en handlingsplan upprättas för att komma till bukt med löneskillnader som inte har någon annan förklaring än könstillhörighet.

2. Inga likkönade par ska nekas vigsel
Tack vare socialdemokraterna i Svenska kyrkan är vigselakten öppen för likkönade par. Det finns dock fortfarande ett stort arbete kvar att göra för att sprida kunskap så att alla anställda inom kyrkan arbetar åt samma håll.

3. Svenska kyrkan ska aktivt motverka islamofobin i Sverige
Svenska kyrkan behöver med sin ställning aktivt motverka den utbredda islamofobin. Vi troende har mer gemensamt än olikt, även om vår tro manifesteras olika tjänar vi på att värna varandras rätt till sin tro.

Socialdemokraternas valmanifest står samtliga S-kandidater för, det hittar du här: www.valloftet.se

Jag behöver din hjälp för att i kyrkomötet få driva socialdemokratisk politik. Kryssa Johanna!

Johanna Pettersson nummer nio på listan till kyrkofullmäktige i Västerås och nummer nio på kyrkomöteslistan.

Valet till Svenska kyrkan

Den 15 september är det val till Svenska kyrkan. Jag har den stora äran att vara en av de socialdemokratiska kandidaterna i valet. När jag fick frågan behövde jag inte fundera särskilt länge.

Oavsett vilken relation man har till kyrkan, om man är troende eller inte, om man är en aktiv kyrkobesökare eller om man besöker kyrkan bara vid särskilda tillfällen, kan man som medlem, 16 år och äldre, påverka vilka som ska få förtroendet att leda kyrkan. För vem som styr i Svenska kyrkan spelar roll. Svenska kyrkan har en stor diakonal verksamhet, en stor internationell verksamhet och Svenska kyrkan förser oss med några av de viktigaste kulturella ceremonier vi har, dop, vigsel och begravning. För mig är det viktigt att de socialdemokratiska värderingarna om allas rätt till delaktighet, om öppenhet och om inkludering ska styra.

När jag kom till Svenska kyrkan möttes jag där jag var. Jag avkrävdes inte mer tro eller engagemang än jag var beredd till just då. I det har min tro vuxit och min relation till kyrkan. För oss socialdemokrater är öppenhet den viktigaste faktorn. Alla som söker kyrkan ska vara välkomna, och känna sig välkomna, sedda och respekterade. Precis som jag gjorde.

För oss socialdemokrater är det också viktigt att kyrkan ska se de som är i behov av stöd. I Västerås gör Svenska kyrkan ett stort socialt arbete. Jag möter dagligen Västerås stadsmission i mitt jobb som socialsekreterare och ser vilket arbete de gör för stadens hemlösa. Men Svenska kyrkan ska inte bara vara den som stöttar upp där samhället inte når fram, Svenska kyrkan har en oerhört viktig uppgift i att signalera när samhället behöver ta ett större ansvar. Påskupproret mot regeringens beslut om utförsäkringar är ett verkligt viktigt exempel på det.

För mig är det viktigt att Svenska kyrkan är öppen för alla som söker sig dit. Det är också viktigt att de kyrkliga ceremonierna är öppna för alla som vill ha dem. Att vigselakten numer är lika öppen för mig om jag gifter mig med en kvinna som med en man, är viktigt, och det är ett tydligt exempel på att det är viktigt vilka värderingar som styr.

Så vänner, nu är det nästan precis en månad kvar till valet. Jag kommer att göra det jag kan fram till 15 september att prata med vänner och bekanta, med socialdemokratiska värderingar, om att det spelar roll. Om att det även i kyrkovalet handlar om att ställa solidaritet och inkludering mot rasism och egoism. Om att socialdemokraterna behöver få förnyat förtroende för att fortsätta utveckla Svenska kyrkan till en än mer öppen och demokratisk folkkyrka.

Därför kandiderar jag. För att jag bli bidra med värderingar om öppenhet, inkludering och om ett socialt ansvar. Jag kandiderar till Västerås kyrkofullmäktige och till kyrkomötet och finns på plats nummer 9 på båda listorna.

Mer information om de andra kandidaterna och socialdemokraterna i Västerås politik finns här

Vill du läsa mer?

Här finns information om socialdemokraterna i kyrkovalet

Mer information om själva valet hittar finns här

Politiken måste uppvärdera socialtjänsten

Under hela min studietid har jag haft ett tydligt mål - att arbeta som socialsekreterare. Jag tycker att socialtjänsten är en av samhällets viktigaste institutioner. Den komplexa och spännande kombinationen av myndighetsutövning och socialt arbete eggar mig. Jag inspireras av duktighet. Kunniga människor inspirerar mig. Som socialsekreterare behöver jag vara duktig dels på det sociala arbetet. Jag behöver kunna förstå och möta människor i oerhört svåra situationer och jag behöver kunna skapa relationer, bygga allianser med klienterna för att kunna sporra till förändring. Jag behöver också vara kunnig i det sociala arbetets juridik och har hela tiden krav på mig att utveckla utredningsarbetet, myndighetsutövningen.

För mig har det varit svårt att förstå att inte alla tycker att socialsekreterare är världens bästa jobb. En tidigare arbetskamrat var till och med så rak att hen sa: socialsekreterare? Är inte det liksom lite.. under dig?

För så är det. Vår status är inte särskilt hög. Vi spenderar dagarna med att göra oerhört svåra bedömningar. Vi är samhällets yttersta skyddsnät och är de som sitter med ansvaret att ta till tvångsåtgärder när våra klienters livssituationer blivit för svåra. I mitt fall handlar det om tvångsvård av missbruk, i andra kollegors fall handlar det om tvångsvård av barn. Det är inte på något sätt synd om oss, det är ett svårt arbete men det är ett arbete som vi är utbildade för att utföra. Vi är utbildade för det, anställda för det och kunniga nog att hantera det.

Det vi dock inte har valt att hantera är en arbetsbelastning som gör att vi ständigt håller oss precis över ytan eller en ingångslön och en löneutveckling som gör att vi aldrig kommer upp i lönenivå med andra jämförbara grupper, om man ser till utbildningsnivå.
Lönekrav och krav på förbättrad arbetsmiljö hörs runt om i landet. Socialsekreterarna är inte ensamma om det bland välfärdens anställda, dock får lärare och sjuksköterskor ett helt annat genomslag.

Det finns så klart många ingångar till den låga statusen. Jag tror att den viktigaste är att de allra flesta människor aldrig möter oss. Majoriteten går igenom sitt liv utan behov av insatser från socialtjänsten. De flesta tycker att vår funktion är viktig, men för få möter oss för att känna att det är av verkligt värde för dem att vi har en erfaren socialsekreterarkår som stannar kvar i yrket.

Samhällets socialtjänst är en politiskt viktig institution, socialtjänsten är ett politiskt projekt. Med det menar jag att det är en politisk uppfattning att socialtjänsten ska finnas. För de som är allra mest utsatta, allra mest marginaliserade. De vi möter kommer inte att driva vår sak, de orkar inte ens driva sin egen.

Vi gör det åt dem. Vi signalerar när våra klientgrupper drabbas hårt av nedskärningarna i de övriga skyddsnäten. Vi talar om när nya internetdroger förstör våra missbrukare i allvarligare omfattningar än någon annan drog och därför behöver kriminaliseras. Och vi säger ifrån när arbetsbelastningen blir så pass ansträngd att vi bara precis klarar vårt uppdrag.

Det är därför våra politiker nu behöver ta sitt ansvar för att samhället uppvärderar sin syn på socialtjänsten. Det är bara politiken som har en nära insyn i vårt arbete och som vet vilken samhällsviktig funktion vi är. Det är politiken som behöver bestämma sig för att Sverige ska ha en kunnig, duktig, engagerad socialtjänst och att ni är beredda att betala för det. Ni behöver vara beredda att betala för ytterligare en kollega där det behövs och ni behöver vara villiga att betala en lön som gör att utbildade socionomer känner att det finns ekonomiska incitament att stanna kvar inom socialtjänsten.

För annars kommer den att urholkas. Erfarna kollegor kommer att söka sig till andra yrken och de som stannar kvar kommer inte att ha tid att utveckla och förbättra arbetet. De krav vi har på oss att arbeta med forskningsbaserade metoder, att utveckla vårt utredningsarbete och att hitta nya verkningsfulla instrument kommer inte att hinnas med. Vi som sporras av duktighet kommer att söka oss till yrken/huvudmän där det finns tid för det. Frågan är då vad som händer med samhällets socialtjänst?