Vaknade idag med ryggont. Jag behöver släpa mig till gymmet igen. Det har jag behövt länge, men eftersom att jag inte har lyssnat på kroppens tidigare signaler har värken blivit värre.
Tur är väl det för annars skulle jag kanske aldrig släpa mig dit.
söndag 9 december 2012
lördag 8 december 2012
Camilla
Om ca tjugofyra minuter fyller ytterligare en facebookvägrare år. Min allra käraste och bästaste vän, Camilla.
Camilla är nog den på jorden som älskar mig mest.
Camilla och jag har hållit ihop i stort sett sedan födseln. Jag har varit den mest osäkra av oss, och att jag tog mig igenom högstadiet så bra som jag gjorde är mycket tack vare Camilla. Med Camilla behövde jag liksom inte vara lika rädd. Oavsett vad, så var vi två tillsammans.
Även senare i livet har Camilla givit mig styrka. Styrka att känna att det är okej att vara den man är. Man behöver inte vara varken mer eller mindre än sig själv.
Camilla är otroligt klok, stark och modig. En fantastisk vän och en fantastisk mamma.
Om jag skulle få välja igen, skulle jag fortfarande välja dig. Jag älskar dig Camilla!
"När som klockorna har stannat
Och tiden tycks stå still
Och man inte vågar säga
Det man längst i hjärtat vill
Då ska vi ta varandras händer
Då ska vi minnas denna dag
Och förstå vad som än händer
Är det alltid du och jag"
Grattis på 29-årsdagen bästis!
Camilla är nog den på jorden som älskar mig mest.
Camilla och jag har hållit ihop i stort sett sedan födseln. Jag har varit den mest osäkra av oss, och att jag tog mig igenom högstadiet så bra som jag gjorde är mycket tack vare Camilla. Med Camilla behövde jag liksom inte vara lika rädd. Oavsett vad, så var vi två tillsammans.
Även senare i livet har Camilla givit mig styrka. Styrka att känna att det är okej att vara den man är. Man behöver inte vara varken mer eller mindre än sig själv.
Camilla är otroligt klok, stark och modig. En fantastisk vän och en fantastisk mamma.
Om jag skulle få välja igen, skulle jag fortfarande välja dig. Jag älskar dig Camilla!
"När som klockorna har stannat
Och tiden tycks stå still
Och man inte vågar säga
Det man längst i hjärtat vill
Då ska vi ta varandras händer
Då ska vi minnas denna dag
Och förstå vad som än händer
Är det alltid du och jag"
Grattis på 29-årsdagen bästis!
Tillbackablick
Jag här läst igenom de senaste månadernas bloggande. Om tentaångest och kärleksjakt, om känslomässiga sammanbrott och om kärleksfulla vänner.
Jag är bara så himla tacksam. Jag är i en process nu som rör runt mer än något jag tidigare varit med om. Samtidigt blir jag hela tiden påmind om så mycket vackert och fint.
Jag skulle aldrig vilja vara utan den här resan.
Jag är bara så himla tacksam. Jag är i en process nu som rör runt mer än något jag tidigare varit med om. Samtidigt blir jag hela tiden påmind om så mycket vackert och fint.
Jag skulle aldrig vilja vara utan den här resan.
onsdag 5 december 2012
Själavård
Efter 45 minuter hos terapeuten känner jag min nästan som en ny människa. Det är lite samma känsla som efter ett träningspass, eller efter en dag på spa. Fast i själen.
Jag är så väldigt glad och tacksam för att jag är i den terapin jag är. Att jag inte sökte hjälp tre månader senare, när landstinget beslutat sig för att enbart upphandla KBT.
För hos min terapeut är det tillåtet att det tar tid. Vår relation har tagit tid. Jag har träffat henne i ett år nu, och idag pratar jag om saker jag aldrig skulle ha nämnt för ett år sedan. Det har tagit tid för mig att bli trygg.
Det är också tillåtet (det är till och med en del av behandlingen) att söka svaren på mitt agerande idag, i mitt förflutna. Det är liksom okej att se att min uppväxt har präglat mig. Utifrån den kunskapen får jag nya verktyg så att jag kan agera annorlunda idag. Men jag behöver inte låtsats att det förflutna inte har varit.
Jag skulle kunna skriva något om att det långsiktigt säkert blir en ekonomisk vinst för samhället. Men om jag ska vara ärlig så skiter jag i om det blir vinst eller förlust. Jag blir helare, det är allt som räknas för mig.
Jag är så väldigt glad och tacksam för att jag är i den terapin jag är. Att jag inte sökte hjälp tre månader senare, när landstinget beslutat sig för att enbart upphandla KBT.
För hos min terapeut är det tillåtet att det tar tid. Vår relation har tagit tid. Jag har träffat henne i ett år nu, och idag pratar jag om saker jag aldrig skulle ha nämnt för ett år sedan. Det har tagit tid för mig att bli trygg.
Det är också tillåtet (det är till och med en del av behandlingen) att söka svaren på mitt agerande idag, i mitt förflutna. Det är liksom okej att se att min uppväxt har präglat mig. Utifrån den kunskapen får jag nya verktyg så att jag kan agera annorlunda idag. Men jag behöver inte låtsats att det förflutna inte har varit.
Jag skulle kunna skriva något om att det långsiktigt säkert blir en ekonomisk vinst för samhället. Men om jag ska vara ärlig så skiter jag i om det blir vinst eller förlust. Jag blir helare, det är allt som räknas för mig.
tisdag 4 december 2012
Den där jäkla ån
Jag har ropat hej. Jag erkänner. Efter uppsatsopponeringen trodde jag någonstans att nu är det klart. Nu är det bara att kassera in de sista 30 hp:n och sedan är det bara festen kvar.
Egentligen är det ju så också. För att inte klara en kurs är så klart inte ett alternativ. Men med två veckor kvar, väldigt lite tid för plugg. Med förkylning, en stressad arbetssituation och med rätt dåliga copingstrategier känns det ibland övermäktigt.
Det är inte förrän jag sitter så här, med datorn i knät som jag inser att jag har rätt få ursäkter, just nu.
Känslan är större än de faktiska problemen. Hur mycket jag än vill gnälla över att jag inte förstår Qalys eller över att jag inte lärt mig de olika hälsoekonomiska mätmetoderna inser jag ju att det bara finns en lösning. Att läsa. För är det något jag lärt mig de senaste fyra åren är det att jag ju kan lära mig. Det är inte den delen av hjärnan det är fel på.
Jag trodde det förut. Med en erfarenhet av att ha gått igenom tolv år i skolan, med rätt kassa betyg och dåligt självförtroende trodde jag ju att jag var korkad.
Tack vare ett år på komvux och tre år på högskolan vet jag ju att så är det inte.
Usch vad dålig jag är på att gnälla. Men vad fint det är att få reflektera över min egen förmåga. Nu blir det feber och förkylningsmosigt plugg, förhoppningsvis fastnar något litet mer.
Egentligen är det ju så också. För att inte klara en kurs är så klart inte ett alternativ. Men med två veckor kvar, väldigt lite tid för plugg. Med förkylning, en stressad arbetssituation och med rätt dåliga copingstrategier känns det ibland övermäktigt.
Det är inte förrän jag sitter så här, med datorn i knät som jag inser att jag har rätt få ursäkter, just nu.
Känslan är större än de faktiska problemen. Hur mycket jag än vill gnälla över att jag inte förstår Qalys eller över att jag inte lärt mig de olika hälsoekonomiska mätmetoderna inser jag ju att det bara finns en lösning. Att läsa. För är det något jag lärt mig de senaste fyra åren är det att jag ju kan lära mig. Det är inte den delen av hjärnan det är fel på.
Jag trodde det förut. Med en erfarenhet av att ha gått igenom tolv år i skolan, med rätt kassa betyg och dåligt självförtroende trodde jag ju att jag var korkad.
Tack vare ett år på komvux och tre år på högskolan vet jag ju att så är det inte.
Usch vad dålig jag är på att gnälla. Men vad fint det är att få reflektera över min egen förmåga. Nu blir det feber och förkylningsmosigt plugg, förhoppningsvis fastnar något litet mer.
söndag 2 december 2012
Barnlängtan
Om Anna kan vara ärlig kan jag.
Jag har inte alltid varit säker på om jag vill bli förälder. Eller egentligen har jag aldrig riktigt tänkt efter. Med tanke på att jag aldrig har haft omständigheter som möjliggjort barn har jag liksom ägnat min tankeenergi åt annat.
Under tiden för pluggande och utan kärleksrelation har det liksom inte varit aktuellt. Till saken hör att jag har en hormonsjukdom som gör att jag troligtvis kommer att behöva läkarvård för att ens kunna bli gravid. Allt kändes således väldigt avlägset.
Jag har alltid politiskt tyckt att ensamstående kvinnor borde få inseminera sig, om de har en barnlängtan. Jag har dock aldrig tänkt att det är ett alternativ för mig. Jag ska ju hitta den rätta, och bilda kärnfamilj eller stjärnfamilj. Men två föräldrar som älskar varandra och ett barn ska det vara i alla fall.
För något år sedan började jag fundera över varför det inte skulle kunna vara jag som blev ensamstående mamma, var i låg mitt motstånd? Jag började googla runt och läsa om ensamstående kvinnor med PCOS (mitt hormontillstånd) som liksom jag längtade. De hade gått steget längre och fattat beslut, i många fall hade de också gått till handling. Mina tårar började strömma och inom vaknade en enorm längtan.
En längtan efter barn som jag inte visste att jag bar på.
Jag läste på, jag kollade runt på kliniker i Danmark (för i Sverige är det fortfarande förbjudet för läkare att assistera ensamstående kvinnor), läste bloggar, och framför allt funderade jag. Länge och mycket. Vilken typ av uppväxt vill jag ge ett barn? Vilken förmåga har jag att på egen hand ge det? Är jag beredd att pausa mina egna behov till förmån för någon annans?
Till slut kollade jag av med mina nära. Efter idel positiv respons och med erbjudanden i form av sällskap till kliniken, förlossningspartners och till och med barnvaktande insåg jag att det är lugnt. Jag kan också.
Efter det började ett helt annat sätt att tänka forma sig. Istället för att fundera över att läsa till mig en masterexamen började jag tänka fast jobb. När jag var ute och promenerade såg jag mig runt i närområdet efter förskolor och lekparker. I mitt heminredande planerade jag så att jag också kommer att få plats med en person till, så småningom.
Var står jag nu? På samma ställe egentligen. Planen är att mitt nästa stora steg i livet är att bli förälder. Eller i alla fall att försöka. Jag har insett att förmågan att bli gravid inte är något att ta för givet. För mig är det inte en självklarhet i alla fall.
Men, att bli ensamstående mamma utan en fast anställning känns modigt även för mig. Förhoppningsvis får socialdepartementet och KD tummen ur arslet under tiden och inför möjligheten för ensamstående kvinnor att inseminera sig även i Sverige. Det finns ett riksdagsbeslut. Det gäller bara för den kristdemokratiska socialministern att leverera.
Det var det. Nu vet ni.
Jag har inte alltid varit säker på om jag vill bli förälder. Eller egentligen har jag aldrig riktigt tänkt efter. Med tanke på att jag aldrig har haft omständigheter som möjliggjort barn har jag liksom ägnat min tankeenergi åt annat.
Under tiden för pluggande och utan kärleksrelation har det liksom inte varit aktuellt. Till saken hör att jag har en hormonsjukdom som gör att jag troligtvis kommer att behöva läkarvård för att ens kunna bli gravid. Allt kändes således väldigt avlägset.
Jag har alltid politiskt tyckt att ensamstående kvinnor borde få inseminera sig, om de har en barnlängtan. Jag har dock aldrig tänkt att det är ett alternativ för mig. Jag ska ju hitta den rätta, och bilda kärnfamilj eller stjärnfamilj. Men två föräldrar som älskar varandra och ett barn ska det vara i alla fall.
För något år sedan började jag fundera över varför det inte skulle kunna vara jag som blev ensamstående mamma, var i låg mitt motstånd? Jag började googla runt och läsa om ensamstående kvinnor med PCOS (mitt hormontillstånd) som liksom jag längtade. De hade gått steget längre och fattat beslut, i många fall hade de också gått till handling. Mina tårar började strömma och inom vaknade en enorm längtan.
En längtan efter barn som jag inte visste att jag bar på.
Jag läste på, jag kollade runt på kliniker i Danmark (för i Sverige är det fortfarande förbjudet för läkare att assistera ensamstående kvinnor), läste bloggar, och framför allt funderade jag. Länge och mycket. Vilken typ av uppväxt vill jag ge ett barn? Vilken förmåga har jag att på egen hand ge det? Är jag beredd att pausa mina egna behov till förmån för någon annans?
Till slut kollade jag av med mina nära. Efter idel positiv respons och med erbjudanden i form av sällskap till kliniken, förlossningspartners och till och med barnvaktande insåg jag att det är lugnt. Jag kan också.
Efter det började ett helt annat sätt att tänka forma sig. Istället för att fundera över att läsa till mig en masterexamen började jag tänka fast jobb. När jag var ute och promenerade såg jag mig runt i närområdet efter förskolor och lekparker. I mitt heminredande planerade jag så att jag också kommer att få plats med en person till, så småningom.
Var står jag nu? På samma ställe egentligen. Planen är att mitt nästa stora steg i livet är att bli förälder. Eller i alla fall att försöka. Jag har insett att förmågan att bli gravid inte är något att ta för givet. För mig är det inte en självklarhet i alla fall.
Men, att bli ensamstående mamma utan en fast anställning känns modigt även för mig. Förhoppningsvis får socialdepartementet och KD tummen ur arslet under tiden och inför möjligheten för ensamstående kvinnor att inseminera sig även i Sverige. Det finns ett riksdagsbeslut. Det gäller bara för den kristdemokratiska socialministern att leverera.
Det var det. Nu vet ni.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)