- Ja och så på lördag skulle jag till e-tuna men jag ska försöka få någon annan att ta det. - Nu gör du ju så där igen
- Va, vaddå? - Ja men tackar ja till saker som du sen får hoppa av för att du inte orkar
- Hm, ja just det..

Så kan det låta när bästis och jag pratar. Jag är den som lovar saker jag inte förmår hålla. När jag tänker på det så vet jag att det är så, jag vet att jag har jättesvårt att uttala ordet nej. På sms går det lättare. Jag vet också att jag verkligen vill saker, med hela hjärtat ibland, men att det ändå inte räcker.

Min pappa var sån. Han lovade oss saker som han ville göra, och sen blev det inte av. Jag tror att det handlade om att han gick omkring med ett ständigt dåligt samvete för att han inte hade råd att ge oss allt han ville. Resor, kläder, och sånt som var viktigt när vi växte upp. Värst var det när pappa flyttade till USA, han skrev långa brev med löften som han ville göra. Jag skulle få gå på en Oprah Winfrey-inspelning och handla massor med kläder inne i Chicago. När jag kom dit insåg jag att även detta var ett av pappas luftslott. Det blev inga kläder, och inget Oprah. Vilket hade varit helt okej, om han inte lovat innan.

Jag inser ibland att jag också går runt med ett dåligt samvete, att jag vill finnas till mer än jag förmår. Nu när jag skriver det inser jag också hur osant det är. För jag finns till, för massor av människor och på många sätt. Jag har ingenting att ha dåligt samvete för.

Utom möjligtvis för att andra får lida för att jag har svårt att säga nej. Eftersom att jag då hoppar av i sista stund. Då är det bättre att inse att jag inte kan finnas till för alla jämt och tacka nej i god tid.

Det finns inte många människor som i alla lägen får spegla mig.. I nästan alla lägen i alla fall. Det är nog egentligen bara Camilla och Anneli. Mamma också, men där har jag mer prestige av någon anledning.. Det är skönt att bli speglad när jag kan känna igen det de ser. Tack bästis!

Jag hyrde "Trust". Jag vet egentligen inte hur jag ska uttrycka mig. Att kalla en film bra eller dålig känns som att reducera den. Jag har svårt att kategorisera på det sättet. Den var hemsk, handlade om en tonårstjej som träffade en kille på nätet, förälskade sig och när det träffades så var han 35, inte 25 som han sagt. Hon var 14. Han våldtar henne men hon kan inte släppa hoppet om att han ska älska henne trots det. Familjen slits itu, pappan flyr genom att försöka hitta gärningsmannen. Mamman försöker hålla ihop familjen. Fullständigt vidrig. Men jag hade inte velat vara utan att ha sett den. Nu vill jag ge världens alla tonårstjejer en kram och tala om för dem att de är värdefulla precis som de är, att de inte behöver en mans bekräftelse för att duga. Om ni inte förstår vad jag menar så se filmen.

Jag har sån träningsabstinens att det är helt sjukt. På mig sätter det sig i ryggen och skulderbladen. Jag antar att övriga kroppens muskler arbetar mer, det kliar i ryggen och jag vill träna. Det blir imorgon. Kvällen tänkte jag ägna åt plock hemma, repris av debatt och en film. För det är jag värd.

Jag trivs verkligen med att ha en ledig helg. Jag vill jobba så här, jag är trött på skift där det aldrig finns en riktig helgkänsla. Det här är fantastiskt härligt och det ska jag få njuta av i 10 veckor!

Så fick jag precis veta att jag klarat sommarkursen. Äntligen kan jag lägga det bakom mig. Så himla himla himla himla skönt!

Dessutom fick jag VG på sista uppgiften såg jag nu. Det var helt oväntat och bara ett stort +. Jag skrev en analys om en text som handlade om klädkoden för kvinnor i Koranen.

Om jag någon gång vill läsa till Islamolog så har jag mina första 7,5 poäng. Bra!

Ni är verkligen high maintenance mina kära läsare. Om jag inte bloggar på ett tag sjunker antalet sidvisningar per dag kraftigt. Jag fattar piken. Jag ska bättra mig.

Efter knappt en vecka på socialkontor ekonomi inser jag hur jag tidigare har förminskat arbetet med ekonomiskt bistånd. Hur hela "branschen" gör det. I skolan får vi ingen insikt i det arbetet mer än att vi lär oss att det är stressigt och man hinner inte med att bedriva särskilt mycket socialt arbete. Att man "bara" blir myndighetsperson. Det stämmer inte med verkligheten. Inte alls. I alla fall inte där jag är. De har mycket att göra (för mycket tycker jag ur ett politiskt och medborgerligt perspektiv) men de gör hela tiden svåra individuella bedömningar. Arbetar hela tiden med funderingar som vilket av alternativen kommer att hjälpa den här personen att bli självförsörjande. De är så himla himla duktiga. Jag är glad att jag vågade välja det som jag trodde var allra tråkigast, för efter bara en veckan inser jag hur trångsynt jag har varit.

Jag inser också hur komplext arbetet som socialsekreterare är. Socialsekreterare är en socialarbetare med myndighetsutövning. Man ska alltså både verka tillsammans med klienten för en förändring och samtidigt vara en myndighetsperson. Både allierad och eventuell ge avslag på biståndsansökan. Jag vet att när jag var i förvaltningsrätten under min förra praktik reagerade jag på att den som var mest engagerad i klienten inte var advokaten, utan socialsekreteraren. Trots att den officiellt i den rättsliga processen var motpart. Det är knepigt. Att omhänderta en person man ömmar för och vill att det ska gå väl för.

De är otroligt duktiga. Jag är både rädd för och peppad inför att bli färdig (och få ett jobb) för att det är komplext och svårt, samtidigt som det är en utmaning jag vill anta, för jag vill lära mig jobbet, jag vill bli duktig på att kombinera rollerna!

Det var ett fantastiskt lyckat soc-café i skolan idag. Det var så himla härligt att träffa klasskamrater, lärare och andra studenter och få resonera, reflektera och samtala igen. Jag saknar skolan! Jag inser också vilken jäkla resa jag har gjort professionellt under mina år i skolan. Det är häftigt att se på mina klasskamrater och mig själv hur jäkla kloka och duktiga vi börjar bli. Om man jämför med för två år sedan i alla fall.

Ja det är häftigt.