Innan jag själv började i terapi trodde jag att det skulle handla om stora omvälvande förändringar. Om gråt, stor smärta och kanske till och med ångest.
Istället har lärt mig att det handlar om små insikter. Genom att titta på de små sakerna når jag insikter som blir till ett nytt förhållningssätt, nya verktyg.
Idag känner jag precis så. Jag har konfronterats med smärtan och för första gången känner jag att det inte handlar om mig. Eller jo, det handlar såklart om mig men inte om mig idag egentligen. Det är snarare så att jag påminns om tidigare livssmärtor, och förs dit direkt. Det förklara en hel del. Till exempel hur en känsla som "borde" förknippas med glädje istället gör ont.
Att tänka kring den emotionella reaktionen hjälper. Inte för att fly, utan för att förstå. För att skapa mening och begriplighet.
Förhoppningsvis är det vägen mot läkning. För jag känner mig klar med det tunga. Färdig med lidandet.
Igår närmade jag mig en känslomässig lekfullhet som jag längtat länge efter. Av det vill jag ha mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar