Nu börjar det sjunka in tror jag. Jag har en filosofie kandidatexamen i socialt arbete. Eller i alla fall möjlighet att ansöka om en (det är rent teknisk inte betygsatt eller utfärdat).
Jag gråter i omgångar. Dels är det förstås alla spänningar, all nervositet och stress som släppt. Men också det faktum att jag, JAG, faktiskt har en examen. Det är ingen kvinna tidigare i min familj som har en, vad jag vet är det en man i min släkt (min farbror) som överhuvudtaget läst på högskola tidigare.
Och jag hade själv tappat tron på att jag skulle nå fram. En examen är ingenting i sig egentligen. För mig har det alltid varit en dröm. Så länge jag kan minnas har jag velat bli den första i min släkt att nå fram.
I högstadiet släppte jag de drömmarna. Jag hade inte emotionell ro att satsa på skolan. Mina betyg dalade och min självkänsla med dem.
Inte ens när jag började på komvux trodde jag helt att det var möjligt. Jag hade ju alltid misslyckats.
Inte heller när jag kom in på programmet trodde jag på riktigt att jag skulle nå hela vägen fram till en grundexamen.
Sen har mitt självförtroende vuxit under utbildningens gång när jag insett att jag kan mer än jag tror. Dock, under uppsatsskrivandet har jag vacklat rejält. Helt plötsligt började det känns ouppnåeligt igen.
Därför, döm om min förvåning när examinatorn sa; "som du förstår blir det ett VG".
Jag- eh va? Nej det förstår jag inte..
Men det blev det.
Nu ska jag ta tag i de sista justeringarna innan slutinlämning.
Sedan är jag klar med studierna på grundnivån och tar sommarlov, för att dra igång med studier på avancerad nivå i höst.
Endast genom Guds försyn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar