Bearbetar. Mycket. Och jag har hittat en riktning. Det är bra.

Jag hade gått och lagt mig och skulle precis till att somna när jag insåg att tankarna som snurrade höll på att formuleras i ett viktigt blogginlägg.
Jag kom på att jag lider av en "omvärldsdepression" just nu. Kanske beror det på mitt eget ibland lite halvtaskiga mående eller inte men jag har fått lite nog. Det känns som att världen åker tåg jättejättejätte fort och jag vill hoppa av men kan inte. Istället försöker jag springa bakåt i vagnarna men hindras hela hela tiden.

Det handlar om plast, kemikalier, barnarbete och miljöförstöring om kapitalism, patriarkat och en längtan efter att få duga till som jag är. För den jag är.

I Palestina i somras så fick jag inte välja hur jag skulle klä mig, jag behövde skyla kroppen så jag tog några av de "fulaste" plaggen jag hade för de täckte mig rätt väl. När jag kom till Israel fanns inte det tvånget och jag fick panik, jag kände mig ful, blek och felklädd. Jag hade inget snyggt att sätta på mig som jag trivdes i. Jag sprang runt i butikerna och kämpade med mig själv. Å ena sidan är Israel det sista landet på jorden som jag vill handla i. Inte en krona vill jag bidra med till Israelska staten, å andra sidan kände jag mig så otrygg i hur jag såg ut att jag inte kände att jag hade ett val. Det blev en kompromiss med ett billigt linne som jag bara använde där. Alltså, känslan av att jag inte dög, var starkare, eller vann i alla fall över mina värderingar och min önskan att agera utifrån min egen moral.

Vi är galna. Vi håller på att förstöra vår jord och dödar varelser som lever här tillsammans med oss, för vaddå? För att vi ska vara "snygga"? Kemikalier i allting, otestade kemikalier som vi inte har en aning om vad de kommer att göra med oss och med våra barn.

Vi ska ha sköljmedel när vi tvättar, som går direkt ut i naturen och förstör. Vi jagar lyckan i ett plastigt utseende som är något annat. Någon annan. Vi våldför oss på oss själva genom att hela tiden säga att vi inte duger. Vi kan vara smalare, renare, snyggare, lukta bättre och klä oss snyggare. Vart sminket kommer ifrån, hur kläderna produceras och hur våra ungdomar mår, det rör oss inte så jättemycket i ryggen. I alla fall inte tillräckligt mycket för att vi ska vilja göra annorlunda.

Och vad handlar det om då? Jo det handlar förstås om pengar. Om att göra vinst, att profitera på att unga tjejer blir psykiskt sjuka av att försöka se ut som bloggerskor från stureplan. Om möjligheten att profitera på ett visst plagg eller den senaste ögonskuggan.

Jag har tröttnat på att mäta mig med omöjliga ideal. På att hela tiden jaga efter något annat, något som inte är jag. Jag orkar inte. Jag orkar inte försöka passa in. Jag orkar inte försöka sträva efter er bekräftelse.

Jag har fått nog.

Jag ger upp!

Jag känner mig lite stressad. Jag har en klump i magen för både ekonomin och skolan. Skolan kommer att släppa snart, det är nämligen inför torsdag jag känner mig stressad, när sidorna jag ska skriva imorgon är klara så släpper det. Ekonomin får jag be bort. Ekonomin är som den är, stressen behöver jag inte.

Annars är det fint. Jag vill skriva klart min tenta snart så att jag på riktigt kan börja fokusera på praktiken. Jag har en del att läsa och sätta mig in i innan det kör igång. Fint som snus.

Nu blir det lite städning, annars har jag ingen pluggro!

Jag har varit dålig på att uppdatera den senaste tiden, det är väl en sån period antar jag. Nu är jag i alla fall hos Hanin i Eskilstuna. Jag har William med mig och vi har haft en heldag. Kalas hos Magnus och Emmeli först, sen häng med Petra, Nora och Therese och sist mys med Hanin. William har somnat nu, helt utslagen och Hanin och jag hänger lite.

Det känns fint. Jag har så mycket kärlek omkring mig och fina vänner och jag är otroligt tacksam för det. Själsligt är jag inte där jag helst av allt skulle vilja vara, men livet känns okej, faktiskt himla fint ändå.

Nu ska vi se slutet på "Mitt stora feta grekiska bröllop" innan vi stupar. Puss och godnatt!

Sitter i skolan. Jag skulle träffa studentprästen idag för samtal men hon var sjuk. Så nu har jag fått lite lite plugg gjort och nu väntar jag på Petra. Vi ska fika.

Jag är så himla himla trött, jag sover inge bra. Eller jag sover bra men när jag vaknar så har jag ont i kroppen på flera ställen. Och då kan jag inte somna om, för det finns inget bra sätt att ligga på. Så då går jag upp, utan att ha sovit klart.

Sen har jag ont i magen också, det började igår. Fick världens magknip när jag hos brorsfamiljen och umgicks med Johanna och barnen. Idag är det tillbaka fast inte med lika stor kraft.

Sen är jag grinig också. Grinig och irriterad. Kanske på grund av det ovan eller inte. Jag vet inte. Men jag brukar inte erkänna att jag ibland känner mig så här. Ni vet jag tror ju någonstans fortfarande ibland att jag måste vara perfekt. Så därför erkänner jag att idag känns det så.

Jag träffade en miljöpartist på bussen. Det var kul. Han är kul.

Idag har jag träffat Lena och Evelina som kommer vara mina handledare på praktiken. I 11 veckor ska jag praktisera på socialkontor vuxen i Västerås. Där kommer jag att möta klienter i ärenden som rör missbruk, hemlöshet, kvinnofrid och lite till. Jag var på moln efter samtalet för att det kommer att bli så himla bra. De var så seriösa och engagerade och jag är så hungrig på att lära mig.

De sa också att jag ska få göra mycket studiebesök ute i olika verksamheter och få gå runt på alla socialkontor i stan. Det kan inte bli så mycket bättre!

Okej så här är det. Sen jag var tonåring så har jag slagits mot en rädsla för döden. En rädsla som har mig i ett jäkla järngrepp. När jag drack försvann den i några år för att då ville jag ju liksom dö. Nu vill jag leva igen och då har rädslan kommit tillbaka. Och med rädsla menar jag ångest, en ångest som väcker mig på natten och för mig in i ett svart hål av rädsla och in dit når ingen logik. I det hålet vill jag dö, hellre dö än leva med rädslan. Som ni säkert förstår så är det inte sunt, inte alls. För jag vill leva. Jag har fått en chans här på jorden och den vill jag utnyttja till max.

Jag måste våga möta den här rädslan. Det går ju inte, som med andra rädslor, att jag utsätter mig för objektet eftersom att det är döden. Men jag kan utsätta mig för rädslan. Genom att lyfta upp den. För min strategi har varit att trycka tillbaka den, inte prata om den för då känns det. Och det har inte fungerat. Så nu gör jag tvärtom.

Jag bloggar om den nu för att lyfta upp den och på tisdag ska jag till studentprästen. För att tala om döden. För ju mer jag undviker det desto mer ensam blir jag. Och det vill jag inte vara längre.