söndag 12 augusti 2012

Innan det är för sent

Jag läser en hittills fantastisk biografi om en kvinna som hette Barbro Alving. Om ni vill läsa mer om henne får ni googla vidare. Det här inlägget kommer att handla om något annat.

I boken beskrivs hur Barbro i tidiga år plågades av sitt utseende. Framför allt var det hennes övervikt som plågade henne. I början av boken beskrivs hur en klasskamrat en dag (när de var vuxna) ringde in till Barbros radioprogram och sa: jag förstår att du minns att du inte hade utseendet för dig i skolan. Där har du fel. Jag minns dig som väldigt söt (det är inte den exakta ordalydelsen, men det var andemeningen).

Nu är just det där med utseende ingenting jag bryr mig direkt om. Men jag tänker på hur många av oss som går omkring här i livet om mår dåligt över de vi är. Eller där vi är. Och jag tänker att det är ett himla slöseri.

För det är ju så att våra "sanningar" är ju inte sanna. Det är strategier och konstruktioner skapade av våra rädslor. Rädslor att inte duga, inte passa in, inte göra eller vara rätt. Precis som i exemplet med Barbro har hon i alla år talat om för sig själv att hon var ful. Något som hon kanske var ensam om att tycka.

Jag har haft en tid i livet då jag har trott att jag var alla till last. Det fanns en tid när jag på riktigt trodde att mina nära skulle må bättre om jag inte fanns.

Bara av att skriva det tårar mina ögon. För idag vet jag hur långt ifrån sanningen det är. Jag vet att jag är älskad och viktig i några människors liv. Jag vet också, att just då spelade det ingen roll vad någon annan sa. I mitt huvud var det bara lögner.

Det är för mig bara ytterligare bevis på hur falsk den där rösten i mitt huvud är. Den som säger att jag gör fel, för lite eller för mycket. Och att jag är fel.

Idag kan jag oftast mota bort rösten med min kunskap. Min kunskap om att det inte stämmer.

Och det är en verklig seger. Jag tänker så här. Det verkar vara ett himla slöseri att dö i tron om att jag var ganska dålig, och så pratar mina vänner om mig på ett helt annat sätt. Då vill jag hellre leva i vetskapen om att jag är älskad.

Det är mig förunnat.

2 kommentarer:

Hanin sa...

Bra.

Anonym sa...

Bara att läsa raderna får mig att gråta.....